Förflytta dig till innehållet

Måttet är rågat!

Vi mäter och vi blir mätta. Mätning är ett spännande fenomen. Det är till synes objektivt, men en tydlig subjektivitet döljer sig bakom vilket mått som helst. Så här vid randen till sommaren tänker jag mycket på studenter: de som har skrivit sina sju Laudatur och de som inte skrev ett enda. Men även de studenter som går mina kurser.

Varje bedömning påverkar studentens liv på något sätt: Det kan tära på studiemoralen att få en etta, för andra är det en lättnad då de får ihop sina studiepoäng för studiestödet. En femma kan höja självförtroende och öka studieprestationen även i andra kurser. Följderna av bedömning kan vara stora och konkreta.

Bakom det som går att objektivt jämföra, dvs. vitsordet (en trea är ett sämre vitsord än en fyra), ligger en högst subjektiv bedömning. Trots att kriterierna är samma för alla finns det alltid grader av att uppfylla ett kriterium. Det betyder att examinatorn måste bedöma studenterna i förhållande till varandra för att bedömningen blir, om inte objektiv, åtminstone rättvis. Det är en fin linje man drar mellan vitsorden. När har någon uppfyllt ett kriterium tillräckligt eller berömvärt?

I få andra kontexter är följderna av bedömning lika konkreta som studentskrivningarna. Med tanke på att vitsord sist och slutligen är tämligen o-objektiva är det förunderligt vilken vikt vi lägger på dem. Frågan är om dessa siffror eller bokstäver verkligen berättar oss nånting väsentligt om en student – speciellt med tanke på studentskrivningarna. Vitsorden berättar oss att en student har presterat bra i en viss miljö, men det säger inget om varför de gjort det.

Har de haft mycket stöd av sin familj? Har de haft bristfälligt stöd? Hurdant förhållande har de haft till sina lärare? Det kan givetvis också reflektera intressen, har de varit intresserade av ämnena? Vad vi skapar med vitsordssystemet är inte en bedömning av studentens förutsättningar för fortsatta studier – snarare kapar vi all förståelse för studentens potentiella färdigheter.

Som en (stolt) noll laudatur student är jag ofta förundrad över hur stor vikt vitsorden har för inträde till gymnasiestudier och högskolestudier. Det är speciellt spännande att lyssna på bekanta som har barn vid gränsen till inträde till gymnasium.

Den stress och press som deras barn upplever och den oro de känner inför andra stadiet är fullständigt obekant för mig. Jag undrar hur framtiden kommer att se ut då vi allt mer indoktrineras i att jämföra oss med varandra och konstant strävar efter att vara snäppet bättre än våra kompisar? Blir det inte en ohälsosam kontext som präglas av att inte stöda, utan underminera våra kollegers och vänners prestationer?

Detta för att vi har hittat på ett mer eller mindre idiotiskt vitsordssystem som ställer studenter i en udda och trivial tävling mot varandra.

Istället för att media lyfter fram studenter som skrivit 10+ laudatur – vilket är imponerande och en fin prestation – ska vi inte glömma studenter som klarat sig tillräckligt bra och kanske skrivit några lägre vitsord. Studenter som inte är strålande och inte dåliga.

Fira mediokrati genom att lyfta fram de som klarat sig helt okej! Lätta på pressen genom att sänka rollen av vitsord och öka rollen av intresse och motivation i högskolekvalen.

Det finns föga poäng i att bränna till slut studenterna under skolgången – vi kan väl skjuta upp det till
arbetslivet?

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *