Förflytta dig till innehållet

Maria Olin pratar sig igenom allt det svåra i att vara mamma – och vet att ensam inte är stark

Det brukar ta ett par minuter.

På skolgården, vid plankanten, i korridoren efter föräldramötet.

Maria Olin öppnar sig om sin oro och sina bekymmer får hon oftast som svar: ”Vet du, jag har också samma problem…”

Följden blir ett ärligt samtal i stället för ytligt småprat.

Den öppenheten har varit Marias räddningsplanka under hennes 18 år som mamma.

Hon bjuder på den också till morsdag.

Ensam med nyfödd och 2-åring

Maria Olin blev ensamstående förälder år 2006, en månad innan den yngre sonen föddes. Den äldre var 2 år.

Småbarnsåren är allt omspännande. När man är mitt i nattvak och grötkladd är det kanske tur att man inte anar att också fortsättningen slukar krafter.

Hemma i köket i parhuset i Hammarbacken skrattar Maria Olin till då hon minns dagisåren. Nu är hon mamma till en 16-åring och 18-åring.

– Nej. Det har ju inte precis blivit mindre intensivt, säger hon.

Hellre bakat än betalat

Som singelförälder föreställde sig Maria länge att hon skulle sköta ett dubbeljobb. Två föräldrar i en. Till sin personlighet är hon utåtriktad och aktiv och hugger alltid i där det behövs. Fotbollslaget, vattenpolon, rockbandet, gårdsfesten, scouterna: mamma Maria engagerade sig alltid.

– Min lön har ju aldrig varit fet. Då bakar jag hellre bullar till lagets buffé än pungar ut med stora avgifter, säger Maria.

Engagemang i barnens hobbyer är ett sätt att vara tillsammans. Men kompensera för en frånvarande förälder kan man aldrig.

– Det sade en terapeut till mig en gång. Men jag har alltid tänkt att jag är omnipotent och klarar allt, jag har så gått upp i föräldraskapet, säger Maria.

Maria Olin

Mamma till: två söner, 16 och 18 år
Till familjen hör också två katter
Bor: i ett parhus i Hammarbacken, Åbo
Ålder: 53
Jobbar: som informatör på Åbo Svenska Teater
På fritiden: yoga, teater, vinterbad, stugliv
Tycker om: människomöten
Tycker inte om: pessimism
Som mamma: intensiv, glad, kramig
Firar morsdag: med mina söner, min egen mamma och min syster. I många år deltog vi i Åbo svenska församlings underbara familjeläger under morsdagshelgen, en vila för både kropp och själ.

Men i röran bland galonkläderna, utvecklingssamtalen och matlagandet har Maria insett att hon inte alls klarar allt.

I själva verket insåg hon det rätt tidigt i sitt föräldraskap.

Därför har hon blivit något av en expert på att söka hjälp. Hon har sökt stöd hos proffs och pedagoger men också – och kanske framför allt – bland andra föräldrar.

Hon har burits av de oändligt många samtalen om allt det smutsiga och solkiga bakom ”tack-allt-är-bra”-fraserna.

– Vi är alla varandras medfostrare, då vi vågar blotta oss i stället för att rabbla upp barnens alla framgångar.

Medelålders kvinna som ser bekymrad utPia Heikkilä
Maria Olin.

Minuttidtabellerna för att hinna med en snabb middag mellan hobbyskjutsandet är redan ett minne blott.

Utmaningarna som tonåren fört med sig kräver andra färdigheter: ett enormt tålamod och en ny slags lyhördhet.

– Man kanske når fram till sin tonåring med 4-5 meningar per dag. I den stunden måste man släppa allt och vara beredd, säger Maria.

Att hantera oro för sena kvällar, skolfrånvaro och tonårstrots kan mala ner den duktigaste av mammor. Att inte låta sig brytas ner av glåpord och ständiga konflikter kräver enorm resiliens.

Prata, prata, prata

Marias strategi har varit kristallklar: prata, prata, prata.

– Jag tror inte det finns en enda instans här i stan som jag inte har kontaktat för att få hjälp, säger Maria.

Rådgivningen, familjerådgivningen, skolkuratorer och psykologer. Familjearbetare, församlingen och barnskyddet. Turun Kriisikeskus, Linkki-stödgrupper, barn- och ungdomspolikliniken. De finns alla bland Marias telefonkontakter.

– Och gissa om jag inte delat med mig av telefonnummer till andra föräldrar!

S:t Olofsskolans resursklass kom till i grevens tid. Den blev en slags räddning.

Medelålders gladlynt kvinna i röd soffaPia Heikkilä
Maria Olin.

Till sin natur är Maria Olin grundpositiv. Gladlynt och lättrörd, till både skratt och tårar.

Barnen har ärvt hennes temperament. Inte undra på att det slår gnistor.

– Men jag tror stenhårt på att allt ska ut. Alla känslor, också när man inte kan sätta ord på dem. Ibland känner jag mig som en sophink som bara får ta emot en massa skit. Fast det emellanåt känns lönlöst säger jag ändå ifrån här hemma då jag blir sårad och ledsen. Jag försöker tro att jag då planterar ett frö, trots allt, säger Maria.

Slutar de unga att umgås fysiskt?

Just nu grubblar hon över vilka spår pandemin har satt på ungdomarna. Skärmar från morgon till kväll i en samtid där ensamheten breder ut sig som en farsot: vilka blir följderna?

I tonåren är kompisarna det viktigaste av allt, men tänk om man slutar träffas rent fysiskt, om förmågan att umgås går förlorad?

– Till mina lyckliga stunder som mamma räknar jag de otaliga gångerna när jag snubblat över sju par skor i hallen och kylskåpet är länsat. Ungdomarnas umgänge med kompisar har ofta fått gå framom mycket annat, säger Maria.

Förälderns makt är liten

Till lärdomarna av föräldraskapet hör krassa insikter om hur liten makt man trots allt har över sina barns liv.

– Länge trodde jag att min uppfostran utgör en stor del av hurudana mina barn är. Jag har trott att jag kan styra och ställa, men haft fel, säger Maria.

I tonåren är mamma varken huvudperson eller regissör i barnets liv. I bästa fall får man vara konsult.

– Att släppa taget är också en sorgeprocess, man avstår från det som var då barnen var små, säger Maria.

Medelålders kvinnaPia Heikkilä
Maria Olin.

Ständiga samtal har genomsyrat Maria Olins moderskap. De har räddat henne från att känna sig ensam.

Framtiden tänker hon inte så mycket på. Hon hoppas på att få vara med på ett hörn i barnens liv.

– Livet blir aldrig färdigt. Man blir aldrig färdig som människa. Alla diskussioner under årens lopp har lärt mig mycket. Inte bara om relationen till barn, utan om alla mänskliga relationer.

De första årens starka lycka och förundran över barnen återkommer ändå dagligen. I svindlande ögonblick då kaos viker undan för kärleken: Mamma, jag älskar dig.

Då står tiden stilla.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter