Förflytta dig till innehållet

Mammor, mammor

Kvinna med armarna i kors.
Ann-Christine Snickars

På antikvariat och bokloppisar fastnar jag ofta i hörnet för icke-kategoriserade böcker. I en sån hörna hittade jag nyss ”Mor och vi. 25 kända män och kvinnor om sina mödrar”, utgiven på Söderströms förlag 1947. Exemplaret är en gåva till Adèle julen 1948.

Kända i går, glömda i dag. Några namn känner jag i alla fall lätt igen: Alli Paasikivi, Lennart Segerstråle, Joel Rundt, Kersti Bergroth och några till. Till exempel Rolf Lagerborg, filosof och samhällsdebattör, som skriver det kortaste av alla inslag.

Han ägnar sig mest åt att citera mammans brev: ”Vad är du för en filosof, som bara begår extravaganser? Reflektera först över dig själv, och tänk sedan på att bygga upp nya lärosatser för att leda andra. Dig själv leder du rakt i putten – ”.
Lagerborg sätter sig ett ögonblick njutningsfullt i centrum, men upplägget är annars detsamma som hos andra: mamma hör hemma på piedestalen. För skribenterna, som alla hemifrån fått en fast plattform att stå på, måste det väl kännas så.

Och på den tiden var kvinnans roll (de flesta av mammorna är födda i mitten av 1800-talet) att sköta ett hem och bli mor – ibland till riktigt många barn.

Sjuttiofem år senare gav samma förlag ut en annan mamma-antologi, men då gavs ordet till mödrarna. ”Rapport från Planet Mamma” levererar olika aspekter – poetiska, frustrerade, provocerande – på att bli och vara mamma.

Mellan antologierna finns en värld av omvälvningar, avspeglade i romaner, rapportböcker, reportage, sociologiska undersökningar och högst personliga minnen och erfarenheter.
Mamma är ett motiv som aldrig går ur mode. Författaren Vigdis Hjort har under det senaste decenniet skrivit om förödande destruktiva modersrelationer. Och titta på vårens bioprogram, ovanligt många filmer kretsar kring mammor!

Mammor på film är också ett särskilt kapitel, ett ganska långt. Men när jag ser listan över fem (eller tjugofem) filmer ”att mysa till med mamma”, vill jag kalla in Lilla My för en kommentar. Det blir för enformigt sentimentalt.

I verkligheten tittade jag och mamma med störst behållning på pjäser av Lars Norén producerade av SVT. Bäst minns jag ”Som löven i Vallombrosa” och hur vi reagerade och skrattade våra respektive skratt på olika ställen – förstod varandra genom det.

Nyss ägnade jag en kaffepaus åt att försöka erinra mig lek- och klasskamraters mammor. De urskiljs inte så lätt genom diset som lagt sig över decennierna.

Men jag minns att en av lekkamratsmammorna var ganska kommenderande och kort i rösten mot sin dotter, och att vi grimaserade åt varandra bakom hennes rygg.

En annan mamma bakade kakor, rökte Kent och log mot oss. En tredje är nästan genomskinlig, hon var mest i bakgrunden. En fjärde var färgstark och hade läppstift i en necessär som vi en gång rånade på allt roligt. En femte hade en underlig stämning kring sig, den har jag senare identifierat som passiv aggressivitet och martyrskap.

Och en gång när jag redan var tonåring och kinesade hos en klasskamrat efter att vi roat oss lite på stan, oskyldigt, men längre än vad vi fått licens för, hörde jag från rummet intill hur mamman gav min vän en rejäl örfil.

I andanom kan jag höra klatschen och uppleva min egen förskräckelse. Men jag kände – och känner – också lite av förakt för den som med våld översätter sin makt till översitteri.

Senare som ung vuxen jämförde jag och en studiekamrat i detalj våra uppväxter, hon sa att jag var den enda hon visste som inte blivit agad hemma. Men hon hade ofta en tendens att överdriva sina utsagor, så jag tror att hon hade fel.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter