Lösningen till den svenskspråkiga servicens brister hittas i skolan

Bristen på svenskkunnig personal är ett ökänt problem; inför välfärdsområdesvalet var tillgången till svenskkunnig vårdpersonal ett omtalat ämne. Det bör emellertid uppmärksammas att det även råder stora brister exempelvis inom offentliga uppringningstjänster och speciellt inom skolväsendet, där svenskspråkiga studiehandledare och behöriga lärare inte är tillräckliga.

Hur kommer det sig att sådana omfattande brister existerar, trots att alla i detta land borde ha lärt sig svenska i skolan?

Bristerna vittnar om att undervisningen i det andra inhemska språket inte fungerar. För finskspråkiga som lär sig svenska är detta en självklarhet, men också många svenskspråkigas kunskaper i finska ligger på en otroligt dålig nivå.

Bristerna i den svenska servicen måste ha sin lösning i skolväsendet; nu krävs en mer tillämpande och engagerande undervisning som ökar kontakten mellan språkgrupperna. Studerande behöver ha en möjlighet att kunna ta i bruk den komplicerade grammatiken som de lärt sig under lektionerna.

Den nyutkomna nationalspråksstrategin presenterar vänklasser och -skolor som metoder för att förbättra språkinlärningen och för att utveckla samarbetet och förståelsen över språkgränserna. Förra året inledde även Svenska Folkskolans Vänner, tillsammans med Hanaholmens Svenska nu-projekt, ett initiativ för att organisera ett samarbete mellan finsk- och svenskspråkiga skolor. Liknande initiativ krävs nu, på både regional och nationell nivå.

Bristerna i språkkunskaper finns också i det svenskspråkiga lägret. Ankdammens yttre barriär kan ibland vara lite för hög för dess medlemmar; svenskspråkiga som inte kan finska saknar ofta tillgången till önskade studieplatser, jobb eller kontakter som de skulle ha åtkomst till ifall de talade språket.

Orsaken till dessa brister är, som i de finskspråkigas fall, en otillräcklig användning av språket. Bägge språkgrupper gynnas alltså av de ökade kontakterna.

Den ”taxellska paradoxens” anhängare bör inte avskräckas av de föreslagna vänskolorna, eftersom svenskan inte löper någon risk för att ersättas av ett enspråkigt finskt klimat. Detta, eftersom endast en del av vänskolornas verksamhet är gemensam.

Ifall den svenskspråkiga servicen önskas upprätthållas och dess brister täckas, måste beslutsfattare förstärka växelverkan mellan språkgrupperna och våga experimentera med vänskolor och språkbad. Endast en förbättrad undervisning kan lindra bristen på svenskkunnig personal.