Förflytta dig till innehållet

Ljuset behöver mörkret

Det är oundvikligt. Jag har försökt att inte ta det till mig, men nu börjar verkligheten göra sig påmind på ett sätt som jag inte kan slå ifrån mig.

Det är ett ofrånkomlig faktum, även om de varma dagarna har låtit mig ignorera vad som är på väg rätt länge nu. Det blir mörkare och det är höst.

I våras när vi drabbades av pandemin tröstade många sig med att det hade kunnat vara värre. Det hade kunnat hända på hösten när mörkret tynger våra sinnen, men då gick vi i alla fall mot ljusare tider.

Nu är det höst och pandemin härjar fortsättningsvis. Hur ska vi orka nu? Nya begränsningar kommer med jämna mellanrum och ovissheten är nästan lika total som i våras. Och till på köpet blir det mörkare, våtare och kallare.

Många är utarbetade, utmattade av oro och deprimerade. Att lägga till en kamosdepression i kompotten är att lägga sten på börda. För många känns den här hösten som den tyngsta i mannaminne.

Att jag inte velat inse höstens faktum, beror inte på att jag skulle lida särskilt mycket av mörkret. Det är snarare en ovilja att lämna det bekväma livet med lätta kläder och öppna skor.

För hösten är också tiden då man blir tvungen att klä på sig mera för att inte frysa. Men mörkret, det gillar jag på nåt sätt. Redan i augusti gläds jag åt de mörknande kvällarna.

För utan mörker kan vi inte se stjärnorna och norrskenet. De tända ljusen och alla vackra ljusdekorationer som vi pyntar med när det närmar sig jultiden ter sig bleka i dagsljus, men strålar i mörkret. Om vi hela tiden levde i en värld av midnattssol och oändligt ljus, skulle vi inte kunna njuta av mysiga stunder framför en sprakande brasa, där bara eldens ljus skingrar mörkret och målar spännande skuggor omkring oss.

Vi behöver kontraster. Vi behöver mörker för att uppskatta ljuset. Vi behöver kyla för att uppskatta värmen. Men ibland blir det för mycket av någonting och då mår vi inte bra. Då gäller det att fokusera på någonting positivt så att vi kan ta oss genom det svåra. Det kan vara så enkelt som att tända ett ljus i mörkret och be en bön.

En text som väldigt många känner till är Psaltarens 23 psalm. Där står det ”Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.”

Att läsa de orden ger mig en känsla av trygghet och förankring. Samma ord har tröstat människor i årtusenden runt omkring vår jord. Mörkret är inte hopplöst. Vi är inte ensamma. Det finns en väg framåt genom mörkret. Vi får gå den tillsammans.

Och till sist några kloka ord av Jani Edström: ”Det är inte lika mörkt i mörkret, som det ser ut att vara, när man står i ljuset och ser in i mörkret”

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *