Förflytta dig till innehållet

Livets elixir – och det handlar inte om att springa snabbt

Träning har haft en stor roll i mitt liv. Den rollen har inte funnits i början, och tidvis har den varit skadlig.

När jag var i lågstadieåldern sysslade jag inte med någon sport, fast det kanske skulle ha varit nyttigt. De flesta på min förra hemort spelade fotboll, men det lockade inte mig. På gymnastiktimmarna passade få bollen till mig. Jag var inte direkt klassens sportiga, eller populära.

När jag bodde i Australien började jag spela tennis i en grupp ledd av en coach. Tennis kräver styrka, teknik och snabbhet.

Uthållighet är lite av ett måste i den hettan. En sport som en har hållit på med länge sitter i blodet, eller rättare sagt i muskelminnet. Jag spelar inte så mycket tennis längre. När jag väl gör det är färdigheterna rostiga, men grunderna sitter i.

Under gymnasietiden och början av universitetstiden hade jag en problematisk syn på kost och motion. Jag hade en dålig bild av mig själv.

När relationer tog slut och studierna stressade mig stod porten öppen. Vilken port? Porten till att springa eller gymma under en kort period, utan någon plan och med för lite mat.

Det är tacken för samhällets förvrängda bild av att människor borde vara orealistiskt smala.

Jag gillar inte ens att springa, och jag hade ingen aning om vad jag gjorde på gymmet. Jag hade inte roligt och orsakerna till att träna var ohållbara.

Överallt finns budskap om vad vi borde göra. Hade jag glömt bort att fråga av mig själv: vad behöver jag?

Livets elixir är rörelse jag själv njuter av. Rörelse som utmanar mig och får mig att återvända varje gång. Livets elixir är tillräckligt med mat och sömn för att utvecklas, helt på riktigt.

Jag har sysslat med karate under en tid, men har inte återvänt efter en personligt tuff period. Jag känner kärlek för den kampsporten, men just nu behöver jag någonting annat.

Hösten 2021 återvände jag till gymmet.

Det var slut på ’’vi gjorde slut och jag behöver en snabb lösning’’-gymmet. Men det var förstås det enda jag hade vetat om.

Någonting har dock förändrats. Att gymma är roligt.

Jag vill träna för fler orsaker: självförtroendet, hälsan, styrkan och energin. Jag erkänner att jag har estetiska mål. Dessa tar tid att uppnå men är mer realistiska när jag har en plan. En lång tid av mitt liv har jag varit rädd för att äta för mycket.

Nu vill jag bygga muskler och bör därför vara uppmärksam på att äta tillräckligt, mer än förut.

Jag följer många olika konton som upprätthålls av tyngdlyftare och får förstås intryck därifrån. Vi börjar alla någonstans och reagerar alla olika på träning. Jag inser dock att detta är min resa, enbart min.

Just nu befinner jag mig på en sommarstuga nära Pellinge i Borgå skärgård. Jag ville att någon skulle ta bilder av min rygg vid träsket i solnedgången.

Att träna överkroppen är oftast mer utmanande. Vi använder benen mycket oftare, och har därför mer styrka där. När jag såg bilderna fylldes jag av glädje och ökad motivation.

Någonting har hänt. Jag är starkare. Det märks inom mig och syns utåt.

Det handlar inte om att springa snabbt. Jag kan inte springa innan jag har lärt mig att gå.

Att lyfta tungt är att börja någonstans, hålla sig konsistent, lära sig under tiden, försöka igen och igen. Och ibland misslyckas en. Huvudsaken är att stiga upp igen.

I höst börjar jag med en ny träningsform och fortsätter också med gymmandet. Jag är inte rädd för att försöka om och om igen, att misslyckas.

Träning har en stor roll i mitt liv. Jag ler och stiger upp igen.

Läs fler kolumner av Emma Andersson här

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter