Dan Lolax 28.07.2018 04:00

Svenska Akademien delar inte ut något Nobelpris i litteratur i år, på grund av att sex medlemmar, inklusive ständiga sekreteraren Sara Danius, lämnat sina uppdrag.
Det här, i sin tur, efter att Dagens Nyheter avslöjat hur den så kallade Kulturprofilen, en person med band till akademien, förgripit sig på kvinnor. Misstankarna gäller två fall av våldtäkt. Rättegången inleds i Stockholms tingsrätt i september.
Trots detta kommer ett internationellt litteraturpris att delas ut i Sverige i år.
Journalisten och författaren Alexandra Pascalidou har startat en ny akademi – Den Nya Akademien – som den 10 december, samma dag som Nodelfesten, delar ut ett litteraturpris.
Dagen efter ska Den Nya Akademien upplösas.
Att ett alternativt litteraturpris delas ut när Svenska Akademien inte mäktar med det är på inget sätt kontroversiellt.
Men Den Nya Akademiens programförklaring har väckt frågan om vad som är god litteratur och, i förlängningen, vem som är en värdig författare.
Den Nya Akademien skriver att den vill ”påminna om och påvisa att litteraturen hör ihop med demokrati, öppenhet, empati och respekt – inte privilegier, jäv, arrogans och sexism.”
Det första ledet i det påståendet är oproblematiskt. Litteratur måste vara resultatet av ett självständigt arbete. I annat fall är det, till exempel, propaganda.
Visst, alla fall är inte svartvita – beställningsarbeten kan vara oberoende och klassiker kan utnyttjas i politiskt syfte – men på det hela taget måste verket vara en resultatet av författarens frihet att skapa.
Frågan är om det här utesluter ”privilegier, jäv, arrogans och sexism”?
Den Nya Akademiens formulering är begriplig. Att Svenska Akademien tvingas till ett mellanår, kanske två, beror trots allt på att privilegier, jäv, arrogans och sexism avslöjats.
Tack vare det mod som Me too-rörelsen ingöt i de drabbade kunde det unkna vädras ut. Begripligt då att Den Nya Akademien förklarar vad den inte är, hur den tar avstånd från det unkna.
Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg skriver (8.7) att Den Nya Akademien har ”viljan till renhet” gemensamt med Me too-rörelsen.
Man vill ”rensa bort, skära av, utesluta och stoppa den obekväma åsikten och det degenererade beteendet”, skriver Linderborg.
Det viktiga som Me too-rörelsen gjorde, och gör, var att fokusera på den strukturella ojämlikhet som möjliggör trakasserier och övergrep.
Skandalen med Svenska Akademien och Kulturprofilen handlar om tystnadskulturen som tillät övergreppen att fortgå. Att rensa bort, skära av och utesluta allt som har med den typen av kultur är välkommet.
Det är mycket möjligt att det är just det här som Den Nya Akademien vill.
Genom att vara en ideell förening – bestående av författare, bibliotekarier, konstnärer och så vidare – som upplöses efter att priset delats ut visar man att det som omger litteraturen kan ta andra former än Svenska Akademiens.
Kanske vill man också säga att mer bestående former – Svenska Akademien instiftades 1786 av Gustav III – förr eller senare föder den sorten av beteende som nu hotar själva Nobelprisets existens.
Det som Den Nya Akademien förhoppningsvis inte vill säga – men som Åsa Linderborg misstänker att den vill säga – är att man måste skapa någon form av moralisk måttstock för att kunna bedöma såväl litteratur som författare.
Det är en sak att granska betydande institutioner och peka ut övergrepp när de förekommer.
Det är en annan sak att säga att, till exempel, arrogans och sexism inte kan förekomma i ett litterärt verk, eller att en författare som gjort sig skyldiga till dessa inte kan skriva högklassig litteratur.
Har Linderborg fog för sin oro? Det verkar så. I Sverige har till exempel förlaget Ordfront valt att inte ge ut den amerikanska författaren Lionel Shrivers senaste roman ”The Mandibles” eftersom personer i romanen talar om invandrare på ett fördomsfullt och inskränkt sätt.
Det finns en snarlik diskussion även här, som ÅU uppmärksammat (22.5), om hur vi i dag ska förstå och hantera litteratur som innehåller stereotypa människobilder och kränkande ord.
Och vad gäller författare som är allt annat än goda människor: litteraturhistorien är full av män (oftast) som betett sig vedervärdigt eller hyst vedervärdiga åsikter eller en kombination av båda.
Trots det här har de skrivit enastående verk som, vill vi påstå, kan läsas utan att man godkänner författarens beteende eller åsikter.
Likaså är det möjligt att läsa böcker som är förlegade i sin människosyn utan att man för den skull skriver under den.
Hur är det här möjligt? För att litteratur har förmågan att börja där boken slutar. Den utmanar oss att debattera och vi ska också utmana litteraturen.
Ett skönlitterärt verk är en öppen fråga, inte ett färdigt svar.
Frågan formuleras av en författare. Vill vi inkludera författarens person i vår jakt på svaret är det fullt möjligt, men bara om vi tillåter hen att formulera frågan.

Dan Lolax
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln