Marika Kivinen 17.04.2023 06:26

De senaste veckorna har uruppföranden av ny musik upptagit nästan all min tid, vilket har gett mig anledning att reflektera över kreativa processer.

Uruppföranden av tonsättningar av Christian Holmqvist, Lauri Mäntysaari och Stefanie Tuurna till texter av Märta Tikkanen, Edith Södergran, Matilda Södergran och Eddan har både vokalt och tolkningsmässigt utmanat mig på alldeles nya sätt.

Det är märkligt hur vissa verk tvingar en att bli en väldigt mycket bättre musiker på kort tid, som då jag med fyra skickliga unga kolleger övade in Mäntysaaris verk för fyra instrument och en sångare. Verket är skrivet till dikter ur Tikkanens samling ”Arnaía – kastad i havet” från 1992.

Jag tror att det var samma år som verket gavs ut som jag skolkade från högstadiet och tog mig till Katedralskolan för att höra Tikkanen läsa ur sin nya bok.

Boken bygger på idén att Penelope i Odysséen ursprungligen hette Arnaía, men kastades i havet av sin far. Då hon räddades gavs hon namnet Penelope och blev den som fyllde alla andras förväntningar.

Verket handlar alltså om spänningen mellan ett falskt och ett autentiskt jag. Som tonåring kände jag igen denna konflikt inom mig själv. Jag var någon annan än den duktiga, högpresterande, hjälpsamma flickan som omgivningen såg.

Jag bearbetade dessa minnen och känslor för mig själv. Tillsammans med musikerna skapade vi sedan under några timmar av gemensam övningstid en fungerande dynamik, där var och en bidrog med att föra verket framåt mot det gemensamma målet.

Natten innan uruppförandet läste jag ännu igenom partituret och skrev in mina kollegers namn på de ställen där jag visste att just det instrumentets stämma skulle hjälpa mig.

I Holmqvists sång ”Kanske är älska ingenting” fick jag öva på att lita på att rösten och texten bär, och att det räcker att jag, pianisten och cellisten andas tillsammans. Där gällde det magiska receptet: ”Less is more.”

Stefanie Tuurnas stora, närmast episka verk Edda! blev en scenisk helhet, där tre sångare, pianist, och två dansare interagerade med två unga musiker som improviserade. Verket blev en så stor helhet, att de mest dramatiska partierna krävde gitarrlegenden Yngwie Malmsteens grepp: ”More is more!”

Också här gällde det att skapa en fungerande arbetsdynamik och att lära sig ett sångtekniskt utmanande verk på kort tid. Särskilt dikterna av Matilda Södergran utmanade mig till att använda rösten på ett modigt sätt.

Det märkliga med kreativa processer är att de verkar följa någon sorts mönster. Sällan kan det stakas ut på förhand, utan upptäcks först efteråt. Trots att jag fått arbetsverktyg av alla mina sånglärare är det uppenbart att varje konstnärskap är unikt. Varje musiker måste hitta sina egna vägar, lära sig om sig själv och sina processer.

Sång involverar hela människan. Det är människan som psykofysisk varelse som är instrumentet. Vad jag har till mitt förfogande är känslorna, fantasin, den musikaliska och fysiska gestaltningsförmågan, och min kropp.

Kroppen bär ofta spår av det förflutna i form av muskelspänningar eller omedvetna rörelsemönster. Ändå kan kroppen ofta klara av att utföra väldigt mycket svårare uppdrag än vad jag kan föreställa mig.

Det är bara genom erfarenhet som jag lärt mig att veta när jag ska arbeta intensivt och när det är vila som behövs. Genom att lyssna på kroppen har jag så småningom lärt mig artikulera mina gränser och behov till omgivningen och till de olika arbetslag där jag ingår.

Och just idag, då uruppförandet av Edda! ägt rum, tänker jag att kanske det finaste med sångarens arbete är att arbetet alltid sker i dialog – i dialog med musik och text och i dialog med kolleger, som berikar och fördjupar mitt musikerskap på oförutsägbara sätt.

Här kan du läsa fler kolumner av Marika Kivinen.

Marika Kivinen
Sångare och doktorand i historia vid Åbo Akademi

Dela artikeln