Förflytta dig till innehållet

Låt spårtrafiken komma Åboborna till godo

Markus Blomquist och Anna-karin Tötterman skriver i lördagens ÅU att ”Det är dessutom ett faktum att de flesta städer i Europa som satsar på spårvägsalternativet gör det av historiska skäl”.
Jag ber skribenterna vänligen redogöra för vilka fakta detta påstående grundar sig på.
Om vi betraktar förhållandena i Norden har vi Helsingfors, Norrköping, Göteborg och Oslo som historiska spårvägsstäder där trafiken har fortgått i mer än 100 år. I Stockholmsregionen överlevde dessutom två banor av förortsbanekaraktär (Nockebybanan och Lidingöbanan) samt en bana i Trondheim (Gråkallbanen).
I modern tid nybyggda spårvägar finns i regionerna Bergen, Århus och Stockholm. Byggnadsprojekt pågår i Tammerfors, Lund, Köpenhamnsregionen och Odense.
Byggnadsbeslut föreligger i Uppsala och möjligen i Ålborg (någon som vet mer?).
Om vi betraktar en vidare sfär hävdar jag att en överväldigande majoritet av de i modern tid nybyggda spårvägarna i exempelvis Storbritannien och Irland, Frankrike, och USA har tillkommit i städer som aldrig har haft spårväg eller i städer vars spårväg har varit helt avvecklad, således samma situation som i Åbo.
Länder där jag kan föreställa mig att den historiska aspekten har någon större betydelse är Tyskland, Schweiz och Polen men denna har inte åberopats i de artiklar jag har läst. Den historiska aspekten kan dessvärre vara en belastning.
Ett exempel på detta är Helsingfors där man är bunden till spårvidden 1 000 mm och har en tämligen begränsad normalsektion för fria rummet (vagnarna är förhållandevis smala, vi hade samma situation i Åbo).
När man bygger helt nytt är man fri från de begränsningarna ett befintligt system ställer. Mina uppgifter om det internationella läget baserar sig i huvudsak på artiklar i tidskriften ”International Railway Journal” under de senaste cirka 30 åren.
Jag håller med om att utvecklingen går framåt men hur mycket har i grunden förändrats inom buss- och spårvägstekniken under låt oss säga de senaste 50 åren? Bussen kör fortfarande med gummihjul på en belagd gata och spårvagnen kör med stålhjul på stålräler. Både bussen och spårvagnen kan köras med el från kontaktledning eller medhavda drivmedel som förvandlas till en kraft som driver vagnen framåt.
Energitekniken har blivit effektivare och möjliggör nya tillämpningar vilket leder till mindre förluster exempelvis genom ökat tillvaratagande av rörelseenergin vid inbromsning. Både spårvagnen och bussen har dragit nytta av denna utveckling. Både självkörande bussar och spårvagnar förefaller vara på väg. Det blir intressant att se hur de fungerar i praktiken.
Den energimängd som krävs för att driva vagnen framåt är betydligt mindre när man kör med stålhjul på stålräler än hos något annat fordon på land. Dessutom utgörs slitageprodukterna mestadels av stålspån vilket är harmlöst för omgivningen.
Samma kan tyvärr inte sägas om slitageprodukterna från landsvägstrafiken som sköljs ut i haven och utgör en fara för omgivningen.
Järnvägen är en av mänsklighetens stora uppfinningar. Låt den komma även oss Åbobor till godo!
Anders Järvenpää
Telefonmästare

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *