Låt mänskliga rättigheter bli mainstream igen!
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Nyligen ordnade föreningen We see you en kväll för mänskliga rättigheter på Tiljan på ÅST. Jag var ombedd att sjunga och säga några ord. Jag berättade om min far som varit krigsbarn och om hans upplevelser av flyktingskap.
Min far växte upp under extremismens tid. Fascism, stalinism och antisemitism präglade samhällen och militarismen blev en självklarhet. Många barn och vuxna var maktlösa inför krigets verklighet.
We see you grundades 2016, då regeringen Sipilä skärpte asylpolitiken. Enligt Migrationsverkets statistik ansökte dryg 32 000 personer om asyl år 2015, år 2016 kring 5600. En knapp tredjedel beviljades asyl. Många av dem som fick avslag fick i beslutet läsa: ”Din rädsla är inte objektivt befogad.” Efter beslut från Europadomstolen har flera beslut omprövats.
Jag har inga egna erfarenheter av flyktingskap, men genom min far förstår jag att det är ett privilegium att få växa upp i fred och välfärd.
På Tiljan fick vi höra sång på persiska och ukrainska, höra om somalisk-finska kvinnors behov och kvinnors liv i Afghanistan idag. Vi lyssnade till dikter på arabiska och hörde flera berättelser om hur det är att komma som asylsökande till Finland. Kvällen handlade om att bli sedd och hörd, om att få existera, om att få leva.
I boken We see you, redigerad av Jenny Wiik, Siv Skogman och Linda Bäckman, konstaterar Lina Teir, en av initiativtagarna: ”Aldrig tidigare har jag bevittnat en sådan iskyla inför andra människors lidande.” Jag tror att vi tyvärr nu lever i en tid, som är ännu hårdare än den som rådde under Sipiläs regering.
De lagar som regeringen Orpo, alltså Samlingspartiet, Sannfinländarna, SFP och KD, ämnar klubba igenom i snabb takt innebär avsevärda skärpningar av Finlands migrations- och flyktingpolitik. Vissa asylsökande skulle fångas vid gränsen och interneras i Joutseno mottagningscentral, asylsökande skulle inte längre kunna ansöka om uppehållstillstånd för studier eller arbete. Familjeåterförening skall försvåras ytterligare och regeringen utreder om återförening kan begränsas till enbart makar och barn. Försörjningskraven skärps och blir närmast omöjliga. Kraven för medborgarskap skärps.
Det handlar om rasism. Självklart handlar det om rasism. Men medan sommarens diskussioner fokuserade på sannfinländarnas bild av svarta och bruna personer, av muslimer och judar, så tycker jag det är dags att tala om vad det i grunden handlar om: en etnonationalism och tro på vit, finländsk övermakt, det som på engelska kallas white supremacy.
Regeringen Orpos regeringsprogram och politik grundar sig på att vita människor är mer värdefulla än andra och helt grundläggande är tanken om att vi som samhälle inte behöver bemöta alla människor med respekt och värdighet. Vissa får låsas in utan orsak eller stötas bort med våld (push-back), vissa får man diskriminera och vissa ska inte bemötas med empati.
Jag tar kraft ur Linda Bäckmans konstaterande: ”Det minsta vi kan göra är att inte blunda för dem. Det minsta vi kan göra är att inte titta åt ett annat håll.”
Regeringspartierna verkar nöjda med att låta Suomen Sisu styra vår politik. Och regeringen verkar lita på att så fort man säger ”hybridpåverkan” eller ”säkerhetsläge”, skall medborgarna utan kritik godkänna vilken politik som helst.
Det är dags att reagera. Att säga nej till den människofientlighet som vårt samhälle har glidit in i och att säga nej till vit övermakt. Jag bär på ett hopp, uttryckt med Lina Teirs ord: ”Jag önskar att våra grundläggande principer ska bli mainstream igen.”
Eftersom Marika Kivinen nämnde hybridattacker och push-back-förfarandet syftade hon på vår regerings vidtagna och planerade åtgärder vid gränsen mot Ryssland..
Att stänga gränsen mot ett land som förklarat krig mot oss – inte ännu de jure men de facto – är ju en självklarhet och borde inte ens diskuteras. Det är beklagligt för somliga, men som jag har skrivit tidigare har krig alltid oskyldiga offer. Ryssar som inte får träffa sin anhöriga förblir ändå vid liv, omhändertagandet av flyktingar som kommit till Ryssland ligger nog på Rysslands ansvar. Värre är det med ryska medborgare som tvingas till fronten och alla ukrainare som har mist livet på grund av det ryska anfallet och ännu kommer att göra det.
Nog kan vi ta emot flyktingar, men inte via Ryssland. – det kan nämligen vara ödesdigert och vi får hoppas att vi inte står inför större problem med flyktingar som tar sig genom skogarna till Finland när sommaren kommer. .
Vi borde faktiskt stänga gränsen också för godstrafik och kalla hem vår ambassadör. Det gäller att visa att vi menar allvar i kampen mot Ryssland och för att få det landets ledning störtad. Det går inte med mjukhet i dagens onda värld.
Det är inte Suomen Sisu som styr allt i Finland – den ekonomiska politiken är signerad av Samlingspartiet och accepterad av SFP, men om vi inte tar oss i akt så blir det den ryska björnen som tar vår land i sin makt.
Vem som har rätt att bo och vistas i vilket land och hur landsgränserna i tiderna har dragits ger historien svar på. I naturen råder den starkastes, snabbastes och smartastes rätt och så tycks det vara bland människorna också. Några universella mänskliga rättigheter existerar inte; alla fördrag och deklarationer är ett resultat av överenskommelser eller av någons diktat och inga naturlagar. Religionen och den s.k. humanismen styr också människornas beteende mot varandra.
Enligt den kristna läran och humanismens principer skall vi ta hand om våra medmänniskor och hjälpa de utsatta. Men vi vill inte gärna avstå från våra egna förmåner – det ser vi reda vid löneförhandlingar inom vårt eget land. Att ta emot flyktingar är ädelt, men innebär ekonomiska uppoffringar. Samtidigt är hela Västeuropa indraget i ett krig som verkar bli det tredje världskriget. Så länge Putins Ryssland existerar, hotas vi från öst och måste satsa allt mer på försvaret och på att stödja Ukraina..
Och ser vi på våra resurser så är vårt ekologiska fotavtryck bland de största i världen. För vårt välstånd är vi beroende av naturresurser som håller på att sina. Arbete kan inte ersätta bristen på materiella resurser, de är de som slutligen avgör hur många människor vårt land härbärgera och föda utan att vi förbrukar resurser som egentligen tillhör andra folk.
Arbetskraften, som det så mycket talas om, och kunskapen är det som hela tiden växer i världen – inte jordklotet. Men arbete och slit kompenserar inte knapphet på naturresurser. och ett ogint klimat för växtodling – grunden för all modern civilisation – inklusive vår egen.
Det här kastar ett annat ljus på frågan om hur många invandrare och flyktingar vårt land kan ta emot. Att förhålla sig kritiskt till invandrarströmmen är inte rasism utan snarare egoism och omtanke om miljön, Det är självbevarelsedrift kopplad till bekymmer om hur rent praktiska frågor skall lösas. inte är man rasist om man tar de bekymren på allvar. Att i tid och otid komma med rasistanklagelser visar avsaknad av en helhetsbild.
Vi måste ta itu med att få en rättvis fördelning av arbetets frukter i vårt land och tänka framåt – inte bara på dagens skriande behov av personal inom sjuk- och åldringsvården och på annat håll, Man kan dessutom fråga sig som om det är rätt att beröva fattiga länder deras utbildade arbetskraft.
Och fred i världen – hur den sedan skall fås till stånd – skulle ju spara resurser och minska lite på flyktingströmmen och kanske till och med leda till att en del flyktingar kunde och ville återvända till sina hemtrakter. Flyktingar är symptom på orättvisor i världen och regional överexploatering. Vi får inte glömma roten till det onda!
Flykting- och invandrarproblemet är mångfacetterat Rasism kan förekomma men idag är det nog andra orsaker som sätter stopp vid gränserna. inte minst det krig som Ryssland påbörjat som inte verkar kunna betvingas trots avsevärd upprustning i väst.