Landsbygdens framtid – ”för att lyckas med klimat- och miljöpolitiken måste vi också uppmärksamma den psykologiska aspekten”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vet ni känslan när man stöter på just en sådan bok som man alltid velat läsa, men inte varit säker på om någon skrivit? Så gick det för mig häromdagen, när jag i samband med en tillställning där jag varit och talat stötte på en bok som heter ”Maaseudun tulevaisuus”, landsbygdens framtid. Trots att namnet är likadant som en viss tidnings är den här boken inte utgiven av Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter, men ämnesområdet är detsamma.
Författaren heter Tuuli Orasmaa. Hon arbetar som expert gällande miljöpolitik inom lantbruket och har åkt runt Finland och intervjuat tiotals jordbrukare om hur de tänker om klimatförändringen, hur de upplever den offentliga debatten kring jordbrukets klimatutsläpp, vad en ”rättvis” omställning egentligen kan innebära och om hur jordbrukarna ser på framtiden för hela sin bransch.
Boken tangerar många frågor som jag själv funderat på under de år jag arbetat för en ambitiös klimatpolitik i riksdagen. För att lyckas med klimat- och miljöpolitiken måste vi också uppmärksamma den psykologiska aspekten. För tillfället präglas debatten av väldigt starka och stundvis aggressiva motsättningar, där förslag bedöms på basis av vem som presenterat dem, inte på basis av hur vettiga de är.
Orasmaa beskriver hur jordbrukarna uppfattar klimatdebatten och -rapporteringen som ”skuldbeläggande”, även i fall då det enligt henne enbart handlar om att framföra fakta om vad som orsakar klimatutsläpp och vilken typ av åtgärder man bör ta till för att kunna minska utsläppen. Vi måste klara av att skapa ett sätt att diskutera där vi samtidigt som vi håller fast vid utgångsläget om att utsläppen måste ner, även förhåller oss respektfullt mot de yrkesmänniskor vars bransch påverkas och tydligt kommunicerar att vi också vill trygga tillgången på inhemskt producerad mat.
Åtgärder behövs. Vi måste minska klimatutsläppen och utöka kolsänkorna inom alla sektorer och vi måste lyckas göra det snabbt. Jordbruket står dock inför alldeles speciella utmaningar.
Inom det finländska jordbruket har utsläppen i praktiken inte minskat alls under de senaste tjugo åren. Samma gäller EU. Jordbrukssektorns klimatutsläpp var inom EU lika stora år 2020 som år 2010, trots att man använt mycket stora resurser på att stöda en övergång till ett mer hållbart jordbruk. Finland har nu satt som mål att minska utsläppen inom jordbruket med 29 procent till år 2035. Med tanke på hur utvecklingen sett ut hittills är det en mycket ambitiös målsättning.
För att lyckas med denna uppgift är det centralt att lyckas med att få jordbrukarna med i processen, att alla vet varför och vad som kommer att göras och att man samtidigt tydligt kommunicerar en förståelse för och vilja att både trygga jordbrukarnas utkomst och satsa på inhemsk matproduktion.
Orasmaa beskriver i sin bok hur en del av problemen beror på de motstridiga målsättningar som styr jordbruksstöden och därmed även hela -politiken. Hon nämner till exempel hur en för stor del av stöden är kopplade till exempelvis areal, och inte hurdana resultat man uppnår i fråga om miljön.
Det är med andra ord klart att mycket måste förändras inom jordbrukspolitiken för att vi ska lyckas nå våra klimat- och miljömål. Men det allra viktigaste vi måste lyckas med handlar om att bryta de låsta positioner och de stereotypier som för tillfället låser hela debatten. Där tror jag att vi måste börja med att fråga och lyssna noggrant, för att kunna bygga respekt och tillit.
Här kan du läsa fler kolumner av Li Andersson.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.