Förflytta dig till innehållet

Lagstiftningen ser funktion, inte person

I välfärdssamhället finns möjlighet till hjälp och stöd enligt behov. Bland annat via Folkpensionsanstalten har man rätt att ansöka om ekonomiskt stöd, olika former av rehabilitering och kostnadsersättning för dessa.
I verkligheten ser lagstiftningen ändå mera till funktionsnedsättning och mindre till människan inuti. Till exempel när man ansöker om rehabiliterande psykoterapi för psykiska problem som inte är kopplade till funktionsnedsättningen på något sätt.
Personer som lever med en svårare funktionsnedsättning eller sjukdom är berättigade till tjänster som går under benämningen krävande medicinsk rehabilitering. Det kan innefatta olika former av terapier, som fysioterapi och psykoterapi. Syftet är att individen ska kunna förbättra och upprätthålla funktionsförmågan och därmed bättre klara av att utföra dagliga aktiviteter och/eller att arbeta. Till klientgruppen hör exempelvis personer som ”[…] på grund av funktionsnedsättning eller sjukdom har stora svårigheter att klara av och delta i dagliga aktiviteter.” (FPA, 2019).
Personer som inte uppfyller kraven för krävande rehabilitering ansöker istället om rehabiliterande psykoterapi, där målen enligt FPA är att främja arbets- och studieförmågan, stödja studieframgången och att hjälpa personen att fungera i arbetslivet.
Vi som lever med nedsatt funktionsförmåga och således uppfyller kraven för medicinsk krävande rehabilitering beviljas inte rehabiliterande psykoterapi; vi hänvisas till psykoterapi inom medicinsk krävande rehabilitering. Detta inskränker vår självbestämmanderätt och beaktar inte den egna upplevelsen av behov och målsättningar.
Det tas för givet att vi som har en funktionsvariation inte skulle kunna få ändamålsenligt stöd i rehabiliterande psykoterapi. Alla som uppfyller kraven för den krävande rehabiliteringen dras över en kam och i dagsläget beaktas inte vår egen uppfattning om de individuella behoven, målen och önskemålen.
Själv mottog jag ett nekande beslut på min ansökan, med motiveringen att rehabiliterande psykoterapi inte är tillräcklig för att stödja min studieförmåga och att mina begränsningar är så stora att de orsakar betydande svårigheter att klara av dagliga aktiviteter. Vad vet lagstiftningen egentligen om min studieförmåga? Och vilka är dessa begränsningar som är så stora att de orsakar betydande svårigheter för mig att klara av vardagen? Jag må vara rullstolsburen på deltid, men däremellan står jag bokstavligt och bildligt talat självständigt på egna ben.
Det nuvarande systemet kan leda till att någon som faktiskt är i behov av psykoterapi under krävande medicinsk rehabilitering berövas sin plats. Vi berövas vår självbestämmanderätt och drabbas av känslan att högre makter tror sig känna oss bättre än vi känner oss själva.
Det borde vara möjligt även för oss med funktionsnedsättning att ansöka om och beviljas rehabiliterande psykoterapi.
 
Julia Back
Svensk Ungdoms jämställdhetsutskott

Dela artikeln

En kommentar: “Lagstiftningen ser funktion, inte person

  1. Julia Back skrev

    Korrigering av skribenten; undertecknad är rullstolsburen på deltid, inte heltid.

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *