Förflytta dig till innehållet

Kropp och själ samverkar – så orkar vi i jobbet i Sverige, och i Finland

Privat

Kroppen är själens hus. För att den ska kunna uppfylla sin uppgift behöver vi vårda den med näring, motion och vila i lämpliga doser. När det är själen som inte mår bra får dock kroppen ofta ta stryk. Men, är vi skapta för ett evigt tillstånd av harmoni och lycka?

Den svenska hjärnforskaren Anders Hansen säger i sin nyaste bok ”Depphjärnan” att ångest egentligen är ett friskhetstecken, som hjälpte våra förfäder att överleva genom att de ständigt var beredda på att möta faror och aldrig var helt trygga.

I boken ”Långtidsfrisk” av de svenska läkarna Johnny Johnsson och Birger Rexed samt journalisten Anders Lugn sägs att när livet är som bäst tänker vi inte i termer av arbetsliv, privatliv och familjeliv, vi har bara ett liv där alla delar går att kombinera. Men, hundratusentals svenskar och finländare känner att de inte klarar av att upprätthålla balansen mellan livets olika delar. I dag ses panikattacker och generell ångest och oro för yrkeslivets och privatlivets utmaningar som ett problem.

Egentligen är det bara våra ursprungliga instinkter, som i dagens trygghetstörstande värld blivit missriktade sätt att hjälpa oss överleva. Utbrändhet, dålig nattsömn, koncentrationssvårigheter och orkeslöshet är symtom på obalans.

Dessa bemöts ibland med hurtfriska tillrop om att ”Kom igen”, ”Välj glädjen”, ”Lägg dig i tid så blir det nog bra”.
Men, som medborgare i två länder med några av världens friskaste folk har vi lyckats göra hälsan till ett problem.

Femtio procent av alla arbetstagare upplever att de inte hinner med sitt jobb under arbetstiden. Det är helt enkelt inte ok att inte orka prestera, att inte träna, att inte äta sunt och näringsriktigt, att säga nej till ännu ett videomöte för att själen och kroppen protesterar. Resultatet blir att vi reagerar som djur som inte mår bra, drar oss undan, blir irriterade, osociala och låter vårt illamående gå ut över nära och kära.

I Sverige beräknar man att var åttonde krona av bnp går till direkta kostnader för ohälsa. Läkarna -beräknar att en ”normal” sjukfrånvaro är 2–4 procent av arbetstagarna. Ligger den lägre indikerar nivån att också sjuka personer tar sig till arbetet trots att de inte borde. Ligger talet högre behövs en analys av orsakerna till ohälsan.

I dag börjar vi se slutet av en pandemi som i grunden förändrat vårt sätt att leva och våra attityder till arbetsliv, socialt umgänge och hälsa. Vad det hela kommer att kosta i form av fysiska och mentala konsekvenser är ännu en öppen fråga.

När distansarbetarna återkommer till arbetsplatsen möts de av nya utmaningar. Man får inte underskatta den genuina rädsla som finns för att bli smittad och sjuk både i arbetsmiljön och på väg till och från arbetet. Det ställer krav på ledarskapet, att genom lugn och saklighet hjälpa dem som har svårt att ta sig ur sängen och ur sin hemmabubbla för att åka till jobbet.

Både i Sverige och i Finland finns en ökad medvetenhet om att det finns en tröskel in till postpandemitillvaron. Vi behöver kreativa lösningar och ett samarbete mellan den offentliga hälsovården och andra aktörer. Utmaningen är enorm – vi talar om miljarder euro per år om vi kan identifiera och bearbeta de faktorer som bromsar eller förhindrar återgången till ett normalläge.

Kanske är det så att många medarbetare är mer produktiva och känner större harmoni när de kan arbeta hemifrån. Å andra sidan visar svenska studier att de redan ambitiösa går in i ett evigt ”on”-läge när all tid blir arbetstid – mejl skickas sena kvällar, rapporter skrivs på helger, videomöten bokas på lunchtid.

Ingen har något att vinna på att man försummar kroppens eller själens behov – hemma finns kanske ingen som frågar om du fått någon lunch eller sovit tillräckligt när arbetsplatsens normala rytm slås sönder.

Det är litet som i den svenska artisten Mauro Scoccos sång ”De ensamma – En sång för alla dom som inte kommer hem till någon som frågar hur det är”. Det är den nya ensamheten som kan bli tärande i längden, när vi får tackla allting på egen hand och inte har direkt och indirekt stöd från gemenskapen på arbetsplatsen.

Finns det då skillnader mellan Finland och Sverige när det gäller hantering av välmående i arbetslivet? En del skillnader finns och de har oftast rötterna i den olika synen på ledarskap i våra länder.

I Sverige finns en tradition av inkluderande i chefsrollen – om en chef inte har några vänner ska hen nog inte vara chef.
I Finland läggs mer av ansvaret på ledningen, som förväntas ta ansvaret för och initiativet till åtgärder för medarbetare som inte mår bra.

I Sverige betonas lyhördhet och dialog mellan chefer och medarbetare. Motion och avkoppling spelar viktiga roller – Sverige var först i världen med att skriva ut träning på recept. Också teamarbetet är något som betonas – att be om hjälp kan vara det första steget att lämna vägen mot utbrändhet.

Sedan 2010 har antalet sjukskrivna på grund av utbrändhet sexdubblats i Sverige, medan flera fysiska sjukdomar visar en klart sjunkande trend. Det finns till och med en myndighet som hanterar dessa frågor: Myndigheten för arbetsmiljökunskap. På deras hemsida finns många bra rapporter om vad som kan göras för att skapa friska och välmående arbetsplatser.

En specialist på chefskap säger att vi inte kan må illa på jobbet och tro att kroppen ska glömma detta när vi kliver över tröskeln hemma, eller tvärtom. Ledningen måste våga se människan bakom arbetsuppgifterna.

I Sverige talar man också om begreppet social hälsa, att man har tydliga spelregler, att man har varierande möten och delar kunskap. Ett litet svenskt tips är att ha en långsam kaffemaskin så att de anställda kan inleda spontana samtal under väntetiden. På IT-bolaget Enator byggde man smala spångar i kontorets atrium med en plattform i mitten. Där föddes många kreativa samtal.

I Finland är perspektivet för friskvården och främjandet av välmående mer individuellt. Vi är vana att se oss själva som ansvariga för vår egen situation.

Många söker hjälp i naturen, bär- och svampplockning, bad och bastu och skidturer. När självhjälpen inte löser problemen blir man lätt passiverad och söker tröst till exempel i alkohol eller mat.

På finska används termen työuupumus, arbetsutmattning, framför termen loppuunpalaminen, utbrändhet. Relationen mellan arbete och fysiska och psykiska problem görs därmed ännu tydligare. -Cirka 2–3 procent av finländarna lider av någon form av arbetsrelaterad, kronisk utmattning.

Det är företagsläkaren som i första hand har som uppgift att undersöka om arbetstagaren lider av en utvecklad utbrändhet, som vanligen bedöms på en tregradig skala. De frekventa omorganisationerna på finländska arbetsplatser ökar risken för problem.

Enligt Arbetshälsoinstitutet upplever var fjärde finländare arbetsrelaterad stress. Det europeiska genomsnittet är i samma klass, 22 procent.

En särskilt utsatt grupp är medarbetarna i hälsovården, vilket vi ser ett färskt exempel på i och med att anställda på Vasa centralsjukhus haft en alltför tung arbetsbörda som till och med resulterat i att en del har sagt upp sig.

Arbetsbördan för dem som stannar kvar riskerar därmed att bli övermäktig. Perspektivet att antalet bäddplatser i äldrevården behöver fördubblas inom tio år bör väcka oss redan nu – hur ska vi agera för att inte slita ut dem som arbetar och för att över huvud taget locka någon att arbeta inom vården eller andra hårt pressade yrken?

Arbetarskyddslagen ålägger arbetsgivaren att regelbundet utvärdera hälso- och säkerhetsriskerna i arbetet, till exempel genom personliga samtal eller ett samarbete mellan företagshälsovården och ledningen.

Det individuella ansvaret betonas på ett annat sätt än i Sverige. Den finländska myndigheten vill att man ska leva livet fullt ut, att man ska organisera sitt liv så att återhämtning är möjlig och att man testar olika alternativ för att hantera situationen. Först när de egna medlen inte räcker till ska hjälp sökas genom diskussion med berörda personer eller företagshälsovården.

Alla experter är alltså ense om att det behövs hjälp, professionell hjälp för att på ett hållbart sätt ta sig ur en svår situation som påverkar både arbetsinsatsen och privatlivet.

Om man försöker sig på att dra några slutsatser av hur vi i Finland och hur man i Sverige hanterar välmående på arbetsplatsen så är väl den viktigaste att båda länderna har en hög medvetenhet om att kropp och själ hör samman.

Det finns också en insikt om att stress och otydlighet kan leda till reella hälsoproblem, som kräver en lång återhämtning. Myndigheter och experter är också ense om att ju tidigare man identifierar utbrändhet, desto bättre är det för alla involverade.

Några underkurer finns inte, vi måste förstå hur vår urtida hjärna fungerar innan vi bokar videomöte efter videomöte utan paus. Högt ställda ambitioner är en klar riskfaktor – särskilt om de inkräktar på sömn, måltider och motion. Och, det är viktigt med måtta i allt, men en liten guldkant förljuvar livet, god mat och dryck, goda vänner, kultur, resor, sport eller naturupplevelser.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter