Förflytta dig till innehållet

Kristendom som ett museum

Det är säkert meningen med vägkyrkorna, att man nästan oväntat väljer att avvika från vägen. Det hände mig i somras.

Jag råkade på en skylt som visade vägen till Heliga korsets kyrka i Hattula och valde att ta en paus. Ett fint besök på många sätt.

Men det var inte de urgamla rödtegelmurarna eller de fantastiska al secco målningarna som fick mig att tänka. Det var tanken om huruvida kristendomen upplevs som ett museum som slog mig.

Tanken torde inte vara främmande för en Åbobo.

Åbo domkyrka är en av hela Finlands främsta sevärdheter. Den är ett intressant besöksmål för vem som helst. Historia, arkitektur, ingenjörskonst och arkeologi är bara några möjliga perspektiv som man kan skåda domkyrkan ur.

Ett otroligt fint ställe och ett toppenmuseum.

Men det finns även en annan synvinkel på det hela. Vissa ser domkyrkan som en helig plats och gudstjänstlokal. Man besöker samma byggnader men upplever olika rum.

Klyftan mellan de som uppskattar kristendomen som ett museum och de som upplever den vara en levande och livskraftig del av ens fest och vardag blir större. Det avtagande medlemsantalet i kyrkan och de ökande sekulariseringstendenserna kan leda till missförstånd och oklarheter mellan grupperna.

Ett förträffligt exempel på klyftan är Lundo församling utanför Åbo. Den drömmer om att expandera sin medeltida gråstenskyrka.

Tilläggsdelen kunde tjäna församlingsbornas mångsidiga behov av en gemensam samlingsplats. Att göra kyrkan till församlingslivets centrum låter fantastiskt.  

Men både Museiverket och Regionförvältningsverket motsätter sig idén. Kristendomen ska bevaras först och främst som ett museum, verkar de anse.

Frågan är inte vilketdera synsätt som är mera korrekt. Frågan är hur man lever så att alla får ge uttryck för sina övertygelser.

I en sådan värld är kristendomen inte (bara) ett museum, utan en livlig förhållning till livets mysterium. Något glädjebringande som man vill och får dela med andra i en gemenskap.    

Hoppas inkommande sommar innebär många besök i vägkyrkorna. Personligen gläds jag åt domkyrkotorgets sommarterrass. Att sitta vid bordet och njuta av en helig plats i närheten. Och märka någon obekant i grannbordet.

Kanske upplever hen också närheten av den heliga platsen, eller njuter mest av historiens sus. Båda dock med var sin kaffekopp i handen. 

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *