Förflytta dig till innehållet

Kontinuitet och förändring – ”också ladusvalorna, liksom stararna, som i min ungdom fyllde alla holkar på gården, är numera sällsyntheter”

man med skägg och blå skjorta under ljus kavaj och armarna i kors tittar mot kameran

Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Det är dagen för skolavslutning. I arla morgonstund ror jag ut för att vittja en fiskebragd i Pojoviken. En gråhäger står som en stenstod på en klippa, inne i vassviken häckar ett sångsvanspar, ute på den lilla holmen samsas en skrattmåskoloni med ett flertal gäss.

Lite längre bort lyfter några skarvar med klapprande vingar från stenarna i vattnet. Strax därpå gör en havsörn en sväng in över viken.

Här har jag i snart femtio år fascinerats av naturens skådespel. Som lågstadieelev var jag ivrig fågelskådare och satte en ära i att känna igen alla fåglar. När jag gick i klass 4 förde jag hela våren dagbok över alla fågelarter jag sett den dagen.

Jag hittade det lilla häftet häromåret. Som mest hade jag över 70 arter på en dag.

En gång hade jag antecknat ”räv” bland alla fåglarna.

Det vittnar väl om hur sällsynt det var att få se en räv på den tiden. Det hade skabben tillsammans med landsbygdsbornas då ännu flitigt använda rävsaxar sett till.

Dagboken fick mig att reflektera över de förändringar som skett i naturen, så gott som omärkligt. I ett 50-årigt perspektiv ter de sig hisnande.

Aldrig att jag förr skulle ha sett en häger i Pojoviken. Fanns det en svan så var det en knölsvan; gäss kunde man få se när flyttfåglarna kom, liksom de tranor som nu sommaren igenom vandrar omkring på ängen i vikbottnen.

Örn? Aldrig!

Men som liten pojke skidade jag tillsammans med min far soliga marsmorgnar ut för att från en skogkulle följa med orrspelet på åkern, där hundratals orrtuppar spelade upp sig.

Jag minns också hur min far med bara händer tog fast traktens första mårdhund som en lösgående hund ”ställt” i skogen. Grannskapet kom för att beskåda nykomlingen i faunan. Den hade ungar, och släpptes lös.

Orrarna är sedan årtionden tillbaka ett minne blott.

Mårdhundar finns det däremot gott om.

Också ladusvalorna, liksom stararna, som i min ungdom fyllde alla holkar på gården, är numera sällsyntheter. Däremot betar ett femtontal vitsvanshjortar på åkern bland tofsviporna som då liksom nu förebådade vårens ankomst.

För femtio år sedan var hjortarna lika sällsynta som mogna bär på krusbärsbuskarna i den tuktade trädgården är idag. Men där bor svartvita flugsnapparen i samma holk, liksom förr.

Jag fortsätter filosofera kring det här med förändring – och kontinuitet.

I vassviken kunde man ännu för ett årtionde sedan vara säker på att om våren ha flertalet gäddor i katsan. Den största som fastnat vägde drygt 12 kilo och hade ett huvud stort som halva fisken.

Efter den fångsten var det slut med nakensimningen i viken.

Risken finns att någon närsynt gammelgädda finns kvar där, trots att det nu gått flera år sedan någon gädda fastnat i bragden.

Men häggblomnings tidens braxenlek, som enligt gamla dagboksanteckningar redan för 150 år sedan fick hela bygden på fötter för att fylla på matförrådet för vintern, den har inte svikit ännu.

Men idag får den leka ostörd. Ingen vill ha braxen längre. Man kallar den skräpfisk.

Norsk lax och vietnamesisk pangasius ska det vara idag. Eller tonfisk. Fångad med ekologiskt hållbara metoder, gubevars.

Det sistnämnda är nog bara utskrivet för att bedöva det mer nyligen väckta miljösamvetet där i bakhuvudet.

Jag tror inte jag vill veta vilka gifter, kemikalier och tungmetaller som under seklernas lopp runnit från järnbruken i Fiskars och Billnäs ut i Pojoviken. Misstanken om seklers anhopning av miljöfarligt avfall gör det idag lätt att avstå från lak- och gäddlevern – min barndoms delikatesser.

Fast de var säkert minst lika hälsovådliga då.

Man var bara inte medveten om det. En förändring har skett.

Filosoferandet fick ta slut här. Det var dags att gå på avslutning och studentdimission. I Ekenäs gymnasium sjöng vi Den blomstertid nu kommer, så som vi gjort i många generationer. Stipendier delades ut åt på olika sätt förtjänta studerande.

Något är ändå tryggt bestående i en föränderlig värld.

Eller?

Här kan du läsa flera kolumner av Sture Lindholm.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter