Förflytta dig till innehållet

Konsten att lyssna

I mitten av december rapporterade internationella och inhemska medier att den svarta amerikanska feministen och kulturteoretikern Gloria Watkins (1952–2021) hade dött. Under författarnamnet ”bell hooks” publicerade Watkins ett trettiotal böcker som behandlade teman som feminism, rasism, kulturella föreställningar, kärlek och maskulinitet.

Jag misstänker att de flesta forskare och pedagoger delar upplevelsen att vissa texter eller tänkare blir formativa. Tummade exemplar av böcker, ofta använda nyckelcitat eller titlar som återkommer som tentlitteratur är tecken på tankar som resonerar. För mig har hooks varit just en sådan nyckeltänkare.

Den bok jag oftast vänt mig till är Teaching to transgress från 1994. Ordet ”transgress” kunde översättas med gränsöverskridande. Bokens frigörande och engagerade pedagogik har öppnat nya tankespår och möjliggjort nya handlingsmönster både i mitt arbete som sånglärare och inom den akademiska undervisningen.

Den är en av de böcker jag plockade fram ur min hylla under hösten då Afrikas stjärna, användningen av n-ordet, eller Cris af Enehielms tavlor diskuterades i medier. Och den sträckte jag mig efter då jag och kollegan Anna Ramstedt vid Helsingfors Universitet blev ombedda att föreläsa om antirasism på en kurs vid Sibelius-Akademin vid Konstuniversitetet.

Rasism och vit makt präglade hooks egna erfarenheter både som elev och lärare. Hon startade sin skolgång i de segregerade Sydstaterna på 1950-talet och hörde till de elever som upplevde bussningarna till vita skolor som en del av desegreringen i slutet av 1960-talet. I centrum av boken finns rasismen som en pedagogisk fråga – hur rasism kan tysta, osynliggöra, ifrågasätta och marginalisera studenter och lärare.

Warda Ahmed och Mona Eid anmärker i Feministisen pedagogiikan ABC från år 2018 utgående ur sina erfarenheter som elever och pedagoger, att rasifierade elever ofta bemöts som representanter för en etnisk grupp, och inte som individer, vilket styr deras studiebana och ofta även yrkesval. Likt filosofen Sara Ahmed påpekar de att det att man kallar sig antirasist (eller feminist) inte automatiskt leder till förändring eller etiskt hållbar undervisning.

Läsningen av hooks påminner mig om att antirasistisk feminism ofta är både mer komplex, human och självkritisk än vad många kritiker antar. Inspirerad av hooks strävar jag i möten med elever att minnas betydelsen av ord och verbalisering. Begrepp som mikroaggressioner, minoritetsstress eller härskartekniker är relevanta – inte för att de är modeflugor – utan för att de ger ord åt erfarenheter som ofta är svåra att sätta fingret på. Obestämda känningar, ångest eller illamående kan peka på återkommande erfarenheter av orättvis behandling eller exkludering.

Att läsa hooks har hjälpt mig att fokusera på lyssnandet, både i mitt arbete som sångpedagog och inom den akademiska undervisningen. Det bästa sättet att skapa dialog är genom att lyssna, snarare än tala. Då kan lärandet skapa utrymme för elevens tankar, upplevelser och kreativitet.

Ett genuint lyssnande, där både läraren och de andra i klassrummet ser begränsningarna i sin egen tidigare kunskap, banar ofta väg för glädje och inspiration – och trygghet. Men ett sådant arbete förutsätter en öppen lyhördhet och en uppriktig önskan att lära sig till exempel hur vitt privilegium fungerar i studiemiljöer, eller varför skillnaden mellan att bli kallad han, hon eller hen känns i både märg och ben, eller att n-ordet varken historiskt sett eller i vår samtid är neutralt eller fritt från värderingar.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter