Konsten att inte stirra på fötterna
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag tittar fortfarande ner nära mina fötter när jag går till jobbet.
Nylandsgatan är visserligen inte längre isig, snöig eller beströdd med grus längre. Likväl har jag koll på var jag sätter ner fötterna. Helt i onödan.
Så noggrann behöver jag inte vara. Det är ingen fara. Jag kommer inte stå på näsan. Såvida inte skosnörena gått upp.
Under hela vintern har många inte lyft blicken utan stirrat ner i marken för att inte falla.
Nu är det dags att lyfta blicken! Fåglar kvittrar, solljus lockar. Hela stjärnhimlen om vi vill!
Och ändå går jag fortfarande och oroar mig för att falla i gruset som inte finns.
Ska det vara så svårt att vänja sig av med trippandet, de korta vinterstegen, de tunga vinterkängorna som jag bär för man vet ju aldrig om snön kommer ännu en gång.
Jo det är svårt att vänja sig av med att vara på sin vakt. Kanske vi just därför behöver uppmaningarna: ”Lyft dina ögon upp mot bergen! Var inte rädd! Se himlens fåglar!”
För vi tittar så ofta ner i backen! I oro och rädsla och för säkerhets skull så ser vi mycket mindre av världen än vi kan. Och vi behöver se vidare, bredare och djupare! Lyft blicken!
Vi går miste om så mycket när vi tittar kort och närsynt. Vi undgår att se de fantastiska människorna därborta som just möts. Vi missar den lite halvgömda passagen som leder till en utsiktspunkt du inte visste om. Passningen till grabben som lyckas göra mål i vårens första match. Möjligheterna som just du kunde ha tagit vara på, om du bara… lyfte blicken, vred huvudet en aning och inte undvek horisonten!
Det är lätt att fastna neråt. Vanan att vara rädd är oerhört stark. Vi behöver öva oss tillbaka mot vidderna och de djupa andetagen.
Sitta vid åkanten, följa måsens flykt med blicken, trassla oss fram på den vårfuktiga stigen som nyss var gömd i snön. Det är något med att våga lite högre.
Michelle Obamas röst klingar: When they go low, we go high. Vi måste inte längre fastna neråt.
Våra bickar kan söka sig ända till stjärnorna som de rymdvarelser vi är. Vi kan sträcka på oss och vara stolta som dem vi är. I den rörelsen som letar sig lite högre, öppnas fantasins tankevindlingar oändligt långt.
I den rörelsen kan vi plötsligt möta en annan människas nyfikna blick på oss. Och dom möter din. Livet är plötsligt mycket större igen. Putsa vinterskorna, ställ undan dem och lyft blicken.
Det är en sak att se ner och vart man sätter fötterna ifall man skulle snubbla på något. Men värre är det med folk går med näsan i telefonen och scrollar på Tiktok/Youtube och blir en mobilzombie som inte efter hur de går t.ex mot folk och fortsätter, ser inte cyklister, stiger rakt framför bilar, går mot stolpar och hör inget när öronen är igenpluggade med hörlurar.
Telefonen har blivit en gud som binder folk och styr dem som robotar.
Varför skall man vara underhållen hela tiden vart man än går?