Konserten: I barockens labyrinter
Tackar publiken. Solisterna och orkestern tackar publiken efter konserten.
I barockens labyrinter
Finländska barockorkestern, Pargas vokalensemble, dirigent Tomi Satomaa.
Solister: Hanna Lehtonen, sopran, Essi Luttinen, mezzosopran, Heikki Rainio, tenor, Jussi Merikanto, bas.
Mozart.
Pargas kyrka 30.9.
Orsaken till att Mozarts ”Requiem” hör till de mest kända verken inom den västerländska konstmusiken är, som den anonyma programkommentatorn skriver, förutom de musikaliska kvaliteterna också de många anekdoter och legender som är relaterade till detta verk.
Sanningen är att Mozart aldrig hann fullborda sin dödsmässa och att fru Mozart, inför risken att tvingas återbetala det förskott Mozart mottagit för arbetet, lyckades få Mozarts elev Franz Xaver Süssmayer att fullborda verket.
Sedermera har det gjorts många försök att komplettera rekviet och den version som framfördes i Pargas kyrka på lördagen var skriven av den amerikanske musikvetaren Robert (inte Richard, han är urolog!) D. Levin. För den gemene lyssnaren är detta rätt egalt; amen-fugan, som avslutade Lacrymosa-satsen kändes kanske främmande men för övrigt framskred musiken traditionellt.
Pargas kyrka har en sensitiv akustik men med kyrkan fylld till sista plats blir akustiken torr och svårbemästrad. Den mörka orkesterklangen färgades stilriktigt av Finländska barockorkesterns basetthorn och basuner, Tomi Satomaas tolkning var dynamisk – Dies irae! – men trots att den 22-hövdade kören kämpade tappert dominerades klangen av den förhållandevis stora orkestern. I de lyriska satserna, exempelvis Confutatis och Agnus Dei, fungerade balansen mellan kör och orkester bättre.
Pargas vokalensemble är en ambitiös kör trots en tydlig amatörstatus. Mansstämmorna klingar ofta försiktigt, ett par goda tenorer skulle gör susen, damstämmorna oftast genomskinligt klart om än inte alltid klockrent. Ensemblens sång var dock engagerad och övertygande, fortissimot i Sanctus-satsen präktigt.
Solokvartetten sjöng spänt och i synnerhet herrarna, tenoren Heikki Rainio och basen Jussi Merikanto pressade onödigt starkt. Visst, Merikantos Tuba mirum-duett med basunen, hade profetisk kraft, men måste han ha turboskruven i botten hela tiden? Recordare-satsen sjöng kvartetten onyanserat starkt, orkestern hördes endast i mellanspelen.
Hur mycket av dessa balansproblem som skall föras på akustikens repektive dirigentens konto är omöjligt att säga. Tomi Satomaa dirigerade lugnt och tydligt och den fulltaliga publiken var uppenbart tacksam.
För att få tillräcklig längd på konserten inleddes den med en raritet, den 14-årige Wolfgang Amadeus Mozarts för adeln i Milano skrivna recitativ och aria ”Misero me”, K. 77 för sopran och orkester till text av den italienske operalibrettisten Pietro Metastasio. Essi Luttinens kompetenta tolkning fick mig att meditera över vad en 14-årig gosse kunde ha för känslor för denna incestuösa text.
Folke Forsman
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.