ÅU 01.12.2017 00:00

Fantastique
Symfonikonsert to 30.11 i Konserthuset
Åbo filharmoniska orkester
Dir: Alberto Hold-Garrido
Ljusdesign: Timo Ollila
Videoprojicering: Jussi Virkkumaa
Medverkande: Dansteater ERI
Berlioz: Symphonie fantastique (1830)
Få orkesterverk behöver någon specialeffekt såsom dans eller ljuseffekter (utom bland annat balett och opera); men när det gäller den romantiska nydanaren Hector Berlioz ”Fantastiska symfoni”, är man kanske färdig att göra ett undantag. Vid veckans symfonikonserter kunde publiken delvis välja färgbakgrund, och under musikens gång fick vi se både figurer på väggarna och dansgruppen ERI:s framträdande.
Torsdagskonserten leddes av den kända dirigenten Alberto Hold-Garrido, och han höll vant i tyglarna och fick filharmonikerna att spela korrekt och inlevelsefullt.
Berlioz beundrade mycket Beethovens musik och studerade den noggrant och intresserat, men när det gällde hans egen symfoni, så gick den franske tonsättaren (1803-1869) nog sina egna vägar. Femsatsigheten var 1830 ännu rätt ny, och även formmässigt är Berlioz verk minst sagt personligt känt. Han säger sig skildra en konstnärs (sin alter egos) olyckliga kärlek; i verkligheten gällde det tonsättarens besatthet efter skådespelerskan Harriet Smithson, som han i verkliga livet äktade 1833 och levde med till 1854 när hon avled.
Första satsen bär namnet ”Drömmeri – passioner”, och här hörs första gången ett slags ledmotiv eller tema (som kanske inspirerade en viss Richard Wagner senare).
Här spelade orkestern med precision och elegans under Hold-Garridos ledning. Bakgrundsfärgen här var violett, och danselementet kom bara lätt igång mot slutet, men man fick mera att göra i andra satsen (”En bal”), även om någon egentlig dans inte förekom. Långa klänningar och schabrak som ibland täckte dansarna såg vi, och harlekinaktiga granna dräkter när det begav sig. Rörelse fanns, men knappast något egentligt i dansväg.
Mellansatsen (”Scen på landet”) involverade ingen ERI, men satsen förflöt stiligt och kontrastrikt. Bakgrunden här var förstås grön. Som ett eko från Beethovens motsvarande sats i Pastoralsymfonin (nummer 6) hörde vi ett kraftigt ”åskväder” på slutrakan. Slagverket tog i på nytt i fjärde satsen, ”March till schavotten”, där det tänkta programmet är att konstnären efter att ha mördat sin älskade väntar på sin avrättning. Här fanns en del rörelsescheman med ERI på plats, men som åskådliggöring var det hela obegripligt…Samtidigt blev de tidigare non-figurativa mönstren på sidoväggarna nu mera levande när de föreställde ryttare på ystra hästars ryggar. Musiken här är effektfull, men skeendena på scenen övertygade nog inte alls.
En god bit in i finalen var det bara musik, men småningom kom ERI in igen, och nu var damerna skrudade i paraplyaktiga vida klänningar som närmast gjorde ett smått komiskt intryck. Även om satsen heter ”Häxsabbat” (konstnärens mardrömsvison), hade man ju knappast väntat sig häxor på kvastskaft, men vad var det då som ERI här egentligen illustrerade?!
Torsdagens konsert, som alltså bisserades följande dag, hade lockat en nästan fulltalig publik. Applåderna efteråt var måttliga och inte särskilt entusiastiska. På samma sätt lät det under promenaden ut ur salen när man lyssnade på publikkommentarer. Något egentligt positivt hörde åtminstone inte jag.
Berlioz symfoni förstod jag mig först inte på alls som tonåring, eftersom allt låter så annorlunda än en vanlig symfoni. Som vuxen är jag bättre insatt och mer intresserad av både musiken och dess placering i musikhistorien. Avancerat, med tanke på att symfonin kom till tre år före Brahms födelse eller när Wagner och Verdi bara var 17 år gamla. Perspektivet är egentligen hisnande!
Ingmar af Hällström

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln