Konfrontation och medmänsklighet
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Den här sommaren har jag känt ovanligt mycket politisk ångest.
Världen omkring oss brinner och istället för att göra allt vi kan för att släcka eldsvådorna, så satsar vi på konfrontation och glömmer bort medmänskligheten.
Om min sommar har varit tung, så har Eva Biaudet haft det ännu värre. Jag läste just om hennes tankar i Helsingin Sanomats Kuukausiliite och jag önskar min gamla vän mycket kraft.
Hon försöker få medhåll inom SFP för sin åsikt, att det är egoistiskt att försvara endast svenskspråkigas ställning på bekostnad av andra minoriteter.
Den här utvecklingen har varit på kommande länge och jag har hela tiden varit av samma åsikt som Eva.
Vi får inte ge efter det minsta, då det gäller att upprätthålla mänskliga rättigheter för alla.
Samtidigt har jag velat hindra tudelningen av oss i vi, ”världsförbättrare”, och de som inte bryr sig om varken mänskliga rättigheter eller bekämpningen av klimatförändringen.
Det är allt för lätt att odla fördomar idag och det är på något sätt tillåtet att vara elak. Vi är i en ond spiral, som skrämmer mig.
Vi är ju alla människor, som troligtvis har mera gemensamt än vi tror.
Det behövs därför öppenhet och nyfikenhet. Rädsla hindrar oss från att möta andra människor med empati.
Empati och vänlighet gör oss lyckligare, mindre stressade och underlättar möjligheten att få vänner. Enligt en undersökning har empatin i USA minskat mycket från 1979 till 2009.
Undersökningen gick ut på att ställa empatifrågor, som t.ex.: Då du är irriterad på någon, brukar du då tänka på hur den andra känner sig? Antalet som säger sig tänka på vad den irriterande människan känner har minskat drastiskt.
Det är alltså klart färre människor som mentaliserar, d.v.s. aktivt lever sig in i den andra människans känslor, nu än då jag var barn.
Till mentalisering hör också att vara medveten om sina egna känslor och förstå varför vi reagerar som vi gör.
Om vi har väldigt olika åsikter så kan det löna sig, att berätta för varandra om våra egna upplevelser. Då har vi lättare att förstå vad som lätt till våra tankar.
Om vi genast börjar argumentera emot den andras åsikt, utan att förstå varför den andra tänker som den gör, så hamnar vi lätt ännu djupare i våra vallgravar.
År 2003 fick Sannfinländarna in tre ledamöter i riksdagen. Då beslöt jag mig för att ha som mål att ”krama” en sannfinländare per dag.
Jag försökte att lyssna på och förstå dem och vara snäll mot dem. Då jag 2013 slutade i riksdagen tog Jani Toivola över denna uppgift av mig.
Det var nog en mycket svårare uppgift för honom, som en mörkhyad homosexuell grön riksdagsledamot, än vad det varit för mig som blond finlandssvensk grön.
Dessutom blev den sannfinländska riksdagsgruppen alltmer provokativ med åren som gick, så det blev allt svårare att försöka hålla fast vid att vara snäll.
Jag har också försökt vara vän med sannfinländarna i Åbo kommunalpolitik och i Varhas beslutsorgan. Och jag känner faktiskt vänskap med några sannfinländare.
Regeringens program och speciellt de enskilda ministrarnas värderingar, gör det nu ovanligt svårt, att hålla fast vid min princip om att vara empatisk och vänlig med alla.
De sitter nu på makten och jag känner mig maktlös inför de kalla vindar som nu blåser…
Men tudelade är vi mycket svaga i en tid då vi behöver varandra, för att klara av hoten vid horisonten.
Janina Andersson
grön medlem i välfärdsområdets styrelse och Åbos revisionsnämnds ordförande
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.