Kommunernas framtid – en jämförelse mellan Finland och Sverige
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I ljuset av det stundande kommunalvalet i Sverige finns det kanske skäl att lyfta blicken för att se hur kommunernas uppgifter och roller har utvecklats och om de ser ut att förändras inom den närmaste framtiden – sammanslagningar, styckningar, samarbete, ekonomiska förutsättningar.
I Norden har kommunerna en central samhällsroll för att förse medborgarna med primär service och att administrera lokalsamhällets funktioner. Finland och Sverige liknar varandra mest om man ser till kommunernas uppbyggnad, men det finns ändå skillnader.
Sverige har i dag 290 kommuner och 21 regioner. De senare, tidigare kallade landsting, är politiskt styrda och har hand om övergripande uppgifter som sjukvård och regional trafik. Kommunerna sköter skola, barn- och äldreomsorg, socialbidrag, kommunalteknik, näringslivsfrågor, byggnadstillstånd, renhållning och de miljöfrågor som inte länsstyrelserna hanterar.
De svenska kommunerna är också mottagare av den största delen av invånarnas skattepengar tillsammans med regionerna – statens inkomster kommer främst från mervärdeskatt och punktskatter och till bara en liten del från personer, med inkomst över brytpunkten för statlig skatt (540 700 SEK).
En normal inkomsttagare betalar cirka 24 % skatt till kommunen och 7 % till regionen. Den kommunala skattesatsen varierar mellan 28,98 och 35,15 %. Det innebär att de svenska kommunerna får 10–30 % mer skatteintäkter än de finska beroende på skatteöret. De får i år 156,5 miljarder kronor i skatteutjämningsbidrag.
Storstadskommunerna bidrar medan glesbygdskommunerna får ta emot pengar från staten. I Finland får de 309 kommunerna drygt 11 miljarder euro, 110 miljarder kronor, vilket kompenserar de lägre skatteintäkterna.
Vad används då pengarna till? Av de drygt 700 miljarder kronor som de svenska kommunerna omsätter per år går drygt 40 % till grundskolan, gymnasierna och förskolan.
I Sverige pågår en debatt om att skolan skall förstatligas på nytt. Ansvaret överfördes från staten till kommunerna på förslag av Socialdemokraterna år 1989.
Diskussionens vågor har gått höga, särskilt efter friskolereformen under den borgerliga regeringen år 1992. Lärarnas Riksförbund har drivit tanken om att åter förstatliga skolväsendet. Motiveringen är att kommunerna inte kan erbjuda en likvärdig skola för alla.
I dag finns ingen politisk majoritet för en statlig skola – bland kommunerna är motståndet massivt. Åtta av tio kommuner säger ett klart nej. Inom överskådlig tid kommer alltså skolan att förbli ett huvudansvarsområde för de svenska kommunerna.
Ett annat tungt område för svenska kommuner är äldreomsorg och ansvar för familjer och funktionshindrade, totalt 35 % av utgifterna.
I Finland utgjorde kostnaderna för social- och hälsovård nästan 60 % av budgeten. Undervisningen stod för drygt 20 % av kostnaderna. Totalt omsatte de finländska kommunerna drygt 46 miljarder euro. Varje finländare kostade kommunerna 8 900 euro, varje svensk 6 900 euro.
Skillnaden ligger huvudsakligen i att kommunerna och kommunförbunden i Finland har burit ett större ansvar för hälsovården, något som nu styrts över till de 21 politiskt kontrollerade välfärdsområdena. Finland har alltså som sista nordiska land tagit efter Sverige och skapat en ny administrativ och politisk funktion mellan stat och kommun, med konsekvenser för kommunerna och deras verksamhet.
Västanfjärd, Övermark, Tenala, Tjöck och Pernå i Finland. Torshälla, Järna, Hortlax och Rimbo i Sverige. Här några namn på kommuner som försvunnit i samband med de stora kommunreformerna 1952 och 1971 i Sverige och 1967–1977 respektive 2007–2022 i Finland, då 77 kommuner försvann från kartan.
Trots att Finland har hälften så många invånare som Sverige är kommunernas antal fortfarande större. I Sverige har nya kommuner uppstått de senaste åren – Knivsta söder om Uppsala och Nykvarn väster om Södertälje är två exempel.
Enligt organisationen Sveriges kommuner och regioner (SKR) krävs minst 8 000 invånare för att kunna upprätthålla den service som lagen kräver, helst hela 30 000 bosatta inom kommungränserna. Enligt kommunstrukturlagen i Finland från år 2009 är målet att skapa en kommunstruktur som är livskraftig med förutsättningar att ordna och finansiera servicen för invånarna med en tillräcklig egen serviceproduktion.
I Sverige finns det små kommuner som har svårt att klara servicen, men antalet små och riktigt små kommuner är mycket större i Finland:
I Finland är det främst det självstyrande landskapet Åland som domineras av mikrokommuner, där Sottunga med sina 88 invånare är allra minst. Avfolkningsbygder i norr och öster hyser också många små kommuner. I Sverige finns de små kommunerna främst i Norrlands inland.
Totalt 177 kommuner i Finland når inte upp till det angivna befolkningsunderlaget enligt den svenska studien. Det motsvarar 57 % av antalet kommuner mot 16 % i Sverige.
Slutsatsen är att de finländska kommunerna trots i vissa fall hårdhänta sammanslagningar kommer att ha det svårt att leva upp till kraven i kommunlagen. I Sverige har små kommuner gått samman för att dela på vissa tjänster, bland annat inom tekniska nämnder och ren administration. Däremot vill man hålla skolväsendet och socialtjänsten i egna händer. Det finns också exempel bland de finländska mikrokommunerna på att man byter tjänster med varandra, men belastningen på ekonomin är tung.
Hur skall man då gå till väga för att upprätthålla servicenivån i större enheter men ändå bevara det lokala självstyret och närheten till befolkningen?
I Sverige har många större kommuner inrättat kommundelsnämnder och kommundelskontor för att inte fjärma invånarna från administrationen. Dessa arbetar med politiskt tillsatta representanter men också med tjänstemän, som känner sitt närområde och dess behov. Kostnaden är relativt låg eftersom den bakas in i de större kommunernas budget och avlastar den centrala administrationen.
Om man inte vill inleda en ny sammanslagningsrunda i Finland är det kanske dags att fundera på kreativa lösningar för att inte kommunerna skall tyna bort efter att välfärdsområdena har införts. Delning av tjänster är en naturlig väg att spara budgetmedel, gemensamt ägande av resurser som fastigheter, vatten- och avloppsverk är redan verklighet i många kommuner.
Privatisering av tjänster har tillämpats i Sverige med varierande framgång. Bättre har det gått med gemensamma upphandlingar av avfallshantering, lokalvård och andra tekniska tjänster, där de svenska kommunerna dock fortfarande har mycket att lära. I Sverige blockerar lagen om offentlig upphandling (LOU) många mindre aktörer, som inte orkar med eller klarar av de formella kraven för att bli antagna som leverantörer.
Inför kommande val finns det skäl att bortse från de kortsiktiga politiska tvisterna och ta sig en funderare på hur de mindre kommunerna skall säkra sin framtid. Sverige är det land som liknar Finland mest i detta avseende och här kan kanske den svenska modellen ge värdefulla impulser.
Intressant läsning! Avsnittet om kommundelsnämnder och -kontor i Sverige för att stärka kommuninvånarnas intresse för kommunen, är lika viktigt i Finland, var många numera inte ens röstar i kommunalval. I Pargas stad är denna utveckling redan på gång sedan kommunsamgången 2009. Skärgårdens områdesnämnder intresserar invånarna, men nämnderna har tyvärr varken beslutsrätt eller budget (annat än till möteskaffet som inte mera behövs då mötena sker på distans). Så gnm att stärka dessa lokala nämnder och kanske skapa 1-2 till har Pargas stad ett långt försprång till andra kommuner. Något som man från andra delar av landet om några år kommer hit för att studera? Bara att gå från ord till handling!