Maria Thölix 26.02.2023 14:59

Det är en märklig känsla. Ute är det beckmörkt och jag ser min egen spegelbild i den enorma fönsterrutan där jag sitter ensam i en stor matsal och äter middag.

På tallriken ligger två bitar hemlagad nygräddad pizza. De som tillrätt måltiden ser jag inget av, men jag kan höra deras röster. Eftersom tystnaden i övrigt är total hör jag dem ibland fnissa försynt bakom den stängda dörren till köket.

De är nunnor, katolska nunnor, och jag är gäst i rekreationsgården Stella Maris norr om Lojo.

Retreat är för allmänheten ännu ett relativt nytt fenomen i Finland och ämnet jag valt att fördjupa mig i som slutarbete i mediestudierna.

Året är 2006 och eftersom mobiltelefonen endast är till för att ringa med och skicka sms är det förmodligen snäppet enklare att stänga av den än vad det skulle vara i dag.

Måltiderna intar jag på egen hand, med undantag av en lunch då den katolska prästen sitter snett mitt emot mig. Att tala eller inte tala är frågan. Men vi växlar några fraser och han undrar om jag tänker ta del av mässan följande morgon.

Det gör jag. Stiger upp i ottan och halkar i isig uppförsbacke iväg till det lilla kapellet. Där får jag ta del av morgonmässan på latin och låter en handfull nunnor visa väg när jag ska resa mig upp och sätta mig ned under akten.

Jag har intervjuer inbokade med prästen och ett par av nunnorna. I övrigt ser jag varken dem eller någon annan under min vistelse.

Jag läser och sover. Skriver lite. Står länge vid bryggan och tittar ut över sjön Hiidenvesi, allt är fuktigt, grått, tyst och stilla. Det enda jag hör är fordonen på väg 110, Åbovägen, som ligger en bit bort.

När det slutligen är dags att starta det egna fordonet för att lämna Stella Maris gör jag något som aldrig hänt förr. Jag stänger av bilradion.

Jag är inte beredd att återgå till den vanliga verkligheten riktigt än.

Maria Thölix
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln