ÅU 05.10.2017 00:00

Hushållning av naturresurser är inte enkelt. Det har än en gång blivit tydligt i alla diskussioner kring Talvivaaragruvan och regeringens strategi om biobaserad ekonomi. Fiskresurser är minst lika svåra att hushålla som alla andra naturresurser. Yrkesfisket av de flesta arter är hårt reglerat av fiskekvoter, minimimått och tillåtna fiskeperioder för att garantera en hållbar användning av denna förnybara naturresurs.
Det är dock rätt svårt att bestämma fiskekvoter som är rättvisa och hållbara ur flera synvinklar.
För de flesta kommersiellt fiskade arterna i Östersjön fattar EU beslut om årliga fiskekvoter på förslag av det internationella havsforskningsrådet (ICES). I år har speciellt besluten gällande strömmingen i Bottenviken och ålen i Östersjön väckt mycket diskussion. Europeiska kommissionen har föreslagit totalstopp på ålfisket i Östersjön och en reducering på 50 procent av fiskekvoten på strömming i Bottenviken.
Ålen är en väldigt speciell art som leker i Sargassohavet och vars yngel sedan transporteras med havsströmmarna till Europas kuster var de växer till och eventuellt vandrar vidare till insjöar för att sedan igen vandra tillbaka till Sargassohavet för lek.
Ålen är numera en mycket hotad art och den finns på Finlands och flera andra länders listor på hotade arter. Mot denna bakgrund kan ett totalstopp för ålfisket i Östersjön kännas skäligt. Det som dock gör saken lite underlig är att Östersjöns ålar utgör bara en bråkdel av hela Europas ålbestånd, och kommissionen har inte föreslagit motsvarande totalförbud på ålfisket i någon annan del av Europa trots att även fisket utanför Östersjöregionen är mycket större.
I Finland väcker detta totalstopp kanske inte så stora känslor eftersom vi inte har någon omfattande ålfisketradition. Däremot i Sverige, och speciellt längs de södra kusterna där, har oron varit stor i och med den långa traditionen på ålagillen där man avnjuter rökt ål med en nubbe eller fler. Det finns dessutom andra mänskliga aktiviteter, framför allt vattenkraften med sina dammar och turbiner som dödar betydligt fler ålar än vad fiskarna tar upp.
De ungefär 150 kustnära ålfiskarna ser hela sin näring försvinna som rök i luften med detta förslag. En del forskare är också övertygade om att vi inte kan rädda ålen om fisket stoppas i Östersjön, eftersom de andra hoten är mycket större än vad yrkesfisket utgör.
Tillståndet hos strömming debatteras också ivrigt i forskarkretsarna och åsikterna går isär även om artens biologi är mycket enklare än ålens dito. Alla är överens om att fiskmängden i Bottenhavet under de senaste åren har vuxit och är på hållbar nivå men samtidigt växer strömmingen sämre och är magrare än någonsin.
En del forskare hävdar att man i sådana här situationer definitivt borde fiska mera för att lätta på konkurrensen om mat inom strömmingspopulationer och på det sättet garantera bättre tillväxt för något färre individer. Andra anser igen att strömmingens födoresurser har ändrats och att de därför växer sämre än tidigare.
Fisket på strömming har ökat under de senaste åren, men trots detta har fiskmängden hållit sig på en rätt hög och stabil nivå. Trots detta har EU kommissionen nu rätt oförväntat föreslagit att yrkesfiskets fångster borde skäras med 50 procent.
Tänk om man fick veta att ens lön för nästa år skulle utan någon större förvarning eller anpassning bara minska med hälften till nästa år. Du klarar väl dig med den?
Vore fiskarna jordbrukare skulle de kunna åtminstone stödas av någon typ av produktionsstöd, men nu finns inte sådana tillgängliga. Att få sådana här drastiska förändringar i näringen leder ju lätt till att de få yrkesfiskare som vi har kvar måste sätta lapp på luckan och söka sig till andra yrken.
I naturen påverkar allt allting och även om vi hela tiden vet mera och mera om bakomliggande faktorer och mekanismer finns det fortfarande en hel del saker som vi inte känner till.
De pågående förändringarna i Östersjöns miljö gör inte saken lättare heller; nya arter tillkommer, eutrofieringen fortsätter och klimatförändring överskuggar numera allting. Därför är det svårt att komma fram till heltäckande och uttömmande orsak-verkan-förklaringar, som kunde ge bra stöd för politiska beslut om till exempel fiskekvoter.
Häromdagen kunde man läsa i Finlands största dagstidning hur en representant för fiskerinäringens intresseorganisationer var missnöjd över förvaltningen av sälar och hävdade att sälarna är den främsta orsaken till mindre fångster och försvinnande av gös i ytterskärgårdens djupare områden. Förklaringen lär vara att sälarna numera skrämmer bort gösarna från de djupare och kallare områdena till grunda delar av innerskärgården. Det som glöms bort i detta resonemang är att även komponenter som påverkar gösen har ändrats under de gångna årtionden, som till exempel temperaturen och den fortskridande eutrofieringen som orsakar syrebrist i bottennära områden. Dessa är mera sannolika orsaker till förändrat beteende hos gösarna än sälarna.
Samma person var även frustrerad över hur komplicerade förklaringar forskare erbjuder till förändringar i göspopulationer och föreslog att man i första hand borde fråga yrkesfiskarna som lokalt har följt tillståndet och vet var fiskarna vistas under olika tider på året. Att enbart lita på yrkesfiskarnas bedömning skulle vara som att bara fråga gamla skolans skogsmästare hur man skall förvalta skogarna. Fick de välja på basis av sin egen utbildning skulle kalhyggen med efterföljande skogsplanteringar av gran och tall vara de enda rådande strategier för dagens skogsbruk.
Även om fiskarna själva inte skall styra sitt eget fiske behövs denna yrkeskategori av många olika skäl. Vi vill gärna äta närproducerad, ekologisk och etiskt odlad mat. Och vilket skulle vara bättre än vildfångad fisk? Fisket måste bara ske på ett hållbart och långsiktigt sätt ur både naturens och fiskarnas synvinkel.
Johanna Mattila
Docent vid ÅA

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln