Jag säger ”Kiitos Turku”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag har tillbringat de senaste åren som projektforskare vid Åbo Akademi.
Att komma till Finland som svensk är att känna sig borta och hemma på samma gång. Att så många talar svenska i Finland har givetvis bidragit till att det känts hemma, likaså att gator inte bara heter något på finska utan också har svenska namn.
Som västerbottning kan jag även känna igen mig mycket i den finlandssvenska kulturen. Äldre språkliga uttryck lever dessutom kvar parallellt i Österbotten och Västerbotten, vilket påminner om de gamla kontakterna över havet.
Medvetenheten om de många svenskspråkiga i Finland förefaller samtidigt inte alltid vara så hög i Sverige. Jag har exempelvis med tiden alltmer kommit att irritera mig över vissa väderleksrapporter på svensk TV, där meteorologen ställer sig så den skymmer stora delar av Finland på väderkartan.
Likheter kan samtidigt också innehålla olikheter. Med tanke på den nyss genomgångna fastlagstiden kan den så kallade ”fastlagsbullen” (som kallas ”semla” i Sverige) tjäna som exempel. Jag vet inte om semlan tidigare också kallats fastlagsbulle i Sverige men i Finland kräver den ett ovillkorligt val vilket jag tidigare inte ställts inför, nämligen om jag ska ha den med sylt eller mandel.
Det gäller dock att passa på, då sötsaker annars inte riktigt tycks matcha smaklökarna i Egentliga Finland. Det blev exempelvis tydligt när min syster som var på besök från Sverige ville beställa grädde till chokladkakan på ett fint konditori och fick till svar att ”det behövs absolut inte!”
Som svensk behöver man också förbereda sig på att kaffet kan vara ordentligt starkt. Man får ont i magen, men det piggar upp!
En annan erfarenhet gällande sötsaker är den smarriga ”jultårtan” som till benämningen i en svensks öron låter som en stor kalastårta för 8–12 personer.
Att ta sig fram i det finska samhället går ganska bra även som rikssvensk, men några saker kom jag genom erfarenhet snabbt att lära mig. En sak var att flygbussen inte stannade utan bara blåste förbi, trots att jag kunde stå ensam vid hållplatsen med en massa väskor. Detta pågick tills jag blev upplyst om att jag måste vinka till busschauffören för att bussen ska stanna.
En bra miljö om man vill lära sig språk är mataffärerna. Den mångspråkiga kulturen gör sig inte minst påtaglig i betalningsautomaten med självscanning där man kan välja mellan en rad olika språk såsom estniska, ryska, engelska, svenska och finska. Kör man fast får man hjälp (dock oftast på finska).
En annan språkfrämjande miljö är Finnkino. Det är lyx att i biostolen på samma gång kunna följa filmen på tre olika språk.
Genom min tid i Finland har jag blivit uppmärksam på hur det kan kännas att tillhöra en språkminoritet och vad det kan betyda med generösa människor och ett vänligt bemötande. Ett ord som jag kommit att uttala väldigt ofta på finska är kiitos, vilket i all sin enkelhet länkat samman mig med människor runt omkring.
I djupare mening är tacksägelsen ett sätt att leva; en övning i fastetid att leva med ansiktet vänt till Gud.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.