Karinahemmet behövs
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Karinahemmets öde ska avgöras den 12 augusti. Frågan är om det finns en fortsättning för detta hospicehem som har erbjudit vård i livets slutskede i en vacker miljö och hemlik omgivning?
Frågan borde besvaras med ja, naturligtvis ska detta hem med sin empatiska och kunniga personal få fortsätta. Själv börjar jag med stigande ålder alltmer fundera över hur min sista tid kommer att te sig. Kommer också jag att dö i cancer som min man och många av mina vänner? Och kommer jag då att få den terminalvård som behövs? Och kommer jag kanske att kunna tillbringa mina sista stunder i ett trevligt rum med stora fönster ut mot en vacker natur?
Detta med natur är mycket viktigt för många döende, tror jag. Man vill gärna se en bit av himlen, eventuellt en glimt av vatten och växtlighet. Man vill vårdas av personer som har mångårig erfarenhet av att sköta svårt sjuka, en erfarenhet som baserar sig på stark medkänsla och insikt om hur sjukdomen påverkar både kropp och själ. Dessa egenskaper får man inte på några veckors kurs utan de fordrar en lång tid av arbete inom terminalvården. Att nu bara stänga detta hem med dess kompetenta besättning verkar kortsynt och krasst.
Minns min man som tillbringade sina sista dagar på Karinahemmet. Trots att han var nästan medvetslös protesterade han när sköterskorna ville vända honom på ”fel” sida. Han ville ligga med ansiktet mot fönstret och vårens ljus över den smältande snön där utanför. Han dog den 26 mars 2018.
Bästa beslutsfattare ge oss som behöver ett hem för slutetappen i vårt liv, i en vänlig och värdig omgivning. Hoppas Karinahemmet med sin motiverade personal får fortsätta.
Eila Alopaeus
Åbo
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.