Förflytta dig till innehållet

Karhunkierros bjöd Pargasbor på spektakulär natur och krävande vandring på 82 kilometer

Allt som allt gick vi över fem hängbroar. Här den längsta som går över Harriniva. I somras hände en olycka när en av vajrarna på en hängbro lossnade. Nu hade Forststyrelsen granskat alla hängbroar så att de var trygga. Gun Lindqvist, Kurre Öhblom och Heikki Inkari på bron. Foto Kari Penttinen


Jag har föreställt mig Karhunkierros som Tennby spånbana, bara mycket längre och med större backar.
Jag har inte vandrat den för jag har tänkt att den är för lätt. Vandrarföreningen Skärgårdsstigen i Pargas valde Björnrundan för sin höstvandring och jag fick i uppdrag att planera och leda vandringen. Det var bara att ge sig av, och det ångrar jag absolut inte.
Vi som deltog var Gun Lindqvist, Kurre Öhblom, Heikki Inkari, Klaus Juvas och undertecknad. Gun och Kurre har tidigare varit med på fjällvandringar som jag ordnat.

Besvärlig början

Man kan välja flera startpunkter för vandringen, men vill man gå hela sträckan, 82 km, börjar man antingen i Hautajärvi i Salla eller i Ruka i Kuusamo. Hautajärvi passade oss bäst. Vi tog nattåget från Åbo till Kemijärvi, buss till Salla, flygbussen mot Kuusamo och steg av i Hautajärvi där vi åt lunch innan vi gav oss av ut i ödemarken.
Början av vandringen påminde faktiskt om Tennby spånbana, gles tallskog med en bred jämn stig. Så småningom blev stigen nött och svårvandrad, långa sträckor med tjocka rötter som gjorde det besvärligt att gå. Innan vi kom fram till första övernattningsplatsen i Savilampi, fick jag medge att jag hade underskattat vandringen, den var otroligt tung, upp och ned för branta sluttningar och branta trappor.
Vi hade startat sent och stugan i Savilampi, som rymmer tio personer, hade redan fyllts så att alla inte fick plats, utan Heikki och jag sov i våra tält. I motsats till stugorna i norra Lappland, där man kokar och äter inomhus, fanns gasspisen på en trång veranda och matborden på gårdsplanen. Vatten togs från Oulankajoki som flyter samman med Savinajoki just vid stugan.

Oulankajoki bildar meanderslingor längs hela dess lopp. Material eroderas i ytterkurvan och sedimenteras i innerkurvan. Fina sandstränder har bildats mitt emot ödestugan Ansakämppä. Foto Kari Penttinen.


Nästa dag korsade vi Oulankajoki på en lång hängbro. Dagens mål var Oulanka campingområde där det fanns möjlighet att bada bastu. Början var jobbig med branta sluttningar och massor av trappor. Efter fyra kilometer kom vi igen fram till älven, till en alldeles förtjusande utsiktsplats högt uppe på älvbrinken. Solen sken och det var varmt och älven brusade nedanför.
Nedströms blev älven stridare och ovanför forsnacken hade man spänt en vajer med vita flöten för att varna kanotister. Vid Taivalköngäs fortsatte vår rutt över tre hängbroar.
Bastun vid campingplatsen var toppen. Ugnen var av ständigt varm sort, man tryckte på en knapp, en lucka öppnades och blottade flera hundra kilo stenar och på nolltid fick man bad så att öronen rullade ihop sig. Efter bastun doppade vi oss i det trettongradiga vattnet i älven.

Grismunk som gjorde skäl för namnet

Nästa dagsetapp var 16 km i lätt terräng och målet var Jussin kämppä, som var slutmål för Lars Monsen under hans Finlandsäventyr. Snabbt kom vi till Oulanka naturcenter. Vi hade startat tidigt och fick vänta på att centret öppnade så vi kunde köpa energigel, souvenirer och kaffe med grismunk, vars make jag aldrig sett. Någon hade bemödat sig om att baka munken som ett grisansikte med tryne, ögon och öron!
Strax efter naturcentret kom vi till Kiutaköngäs, en av de största attraktionerna på Karhunkierros. Oulanka älv pressas in mellan branta bergväggar och bildar en lång fors. Ur forsen stiger en lodrät vägg av röd kalksten, som lyser i solen. Den som vågar har, med risk för eget liv, möjlighet att komma väldigt nära det brusande vattnet, och så klart vågar vi. Kurre, som besökt Niagarafallen, tycker att Kiutaköngäs är mer imponerande då man kan komma så nära forsen!

Kiutaköngäs är vild och brusar kraftigt. Klaus Juvas och Kurre Öhblom har hittat nånting intressant i den röda kalkstensväggen, som det syns en liten del av. Foto Kari Penttinen.


Halvvägs till Jussin kämppä tar vi matpaus högt ovanför Ansakämppä. Landskapet är helt förbluffande. Älven bildar meanderslingor djupt nedanför oss och på andra sidan älven, i innerkurvorna, lyser breda band av gul sand. När vi sitter och äter soppa och smörgåsar får vi besök av lavskrikor. Jag kastar ostbitar framför mig och skrikorna vågar sig nästan fram till mina fötter och försöker till slut knycka min smörgås.
Framme vid Jussin kämppä har vi tur, alla får rum inne i stugan. Det är ingen lyxvåning. Där finns tre britsar med sammanlagt tjugo sovplatser. Vi får plats på en lång brits för tolv personer. Stugans gasflaskor är tomma och gasköket är oanvändbart. Vi får klara oss med vår egen kokutrustning. Jämfört med ödestugor uppe i fjällen verkar rastplatsen oorganiserad. Det brukar finnas skyltar som berättar var man kan ta vatten, var man kan diska och borsta tänderna. Här är hela stranden diskplats, tvättplats, tandborstplats och den plats där man tar dricksvattnet! I kvällsmörkret sitter vi vid lägerelden, grillar korv och pratar med en grupp tyska vandrare.

Gammal fura i skogen

Nästa etapp fram till Porontimajoki blir den längsta, 22 kilometer. Vi vandrar över skogklädda åsar och över öppna spånglagda myrar. Stigen går ned mot Kitka å och sista sträckan är brant och stenig. Kitkajoki är ett paradis för flugfiskare. Vi ser flera fiskare och pratar med två Kokkolabor som fiskar harr.
När vi närmar oss Juuma by viker stigen av från ån och en mycket tung stigning för oss upp på en ås med gles tallskog. Där sitter tre åldrade män på en stock. Man ser att de är ute på en nostalgitripp. De har små nyköpta färgglada ryggsäckar som inte passar ihop med deras vildmarksklädsel. Vi småpratar och plötsligt vill en av dem att vi skall gissa hur gammal furan de sitter framför, är. Vi gissar på 70, 150 och 200 år. Två av männen är skogsproffs. ”470 år”, säger den ena av dem. En gång har de fällt ett bestånd av likadana träd, det yngsta var 450 år och det äldsta 470. Då vi gått en stund utbrister Heikki ”Furan kan ha funnits redan på Gustav Vasas tid!”
Från åsen går vi ner längs murkna trappor och plötsligt står vi på en bred och jämn stig täckt av ”sepel”. Vi har kommit ned på Lilla Björnrundan, en 12 km lång ringformad vandringsled som ger smakprov på allt den långa vandringen bjuder på. Vi går över Harriniva på den längsta hängbron, förbi ödestugan Siilastupa och Jyrävä fors och Aallokkokoski, där vi följer tre gummibåtars färd nedför forsen. Vid första kåtan träffar vi en Nagubo som Gun känner. Från Lilla Björnrundan viker vi av mot Porontimajoki. Ett duggregn, som varar en halvtimme, får oss att ta på oss regnkläderna. Det är det enda regn vi får på hela vandringen.
Vandrare som vi möter, berättar att de mött sex vandrare och att det vid Porontimajoki fanns två människor i stugorna, som rymmer åtta personer. Vi tar en kort rast, men när vi hör prat bakom oss tar vi snabbt ryggsäckarna på och fortsätter nästan i språngmarsch. Framme får vi alla plats i stugorna, men Heikki föredrar att sova i vindskyddet. Jag tränger mig in som femte övernattare i en gammal kvarn som är avsedd för fyra. Under golvet porlar vattnet och då man vaknar på natten gör ljudet att man plötsligt får behov att stiga upp och gå ut!

Onödig oro för blågröna alger

På morgonen upptäcker jag att två unga flickor, som anlänt sent på kvällen, sover på golvet i uteköket. Medan jag väntar på att flickorna vaknar, går jag uppströms för att bedöma vattenkvaliteten i ån. Föregående kväll har det rått en hysterisk stämning vid ödestugan. Människorna är rädda för blågröna alger och har släpat med sig sex liter vatten per person. En kvinna jagar sina vattenreningspiller och berättar att vattenytan på dammen som ån kommer från är helt täckt av blågröna alger. Hon tänker inte dricka förrän hon hittat sina piller. Uppströms är dammen faktiskt övertäckt av växtlighet, men det är inte blågröna alger utan helt ofarlig nate.

Framme i Ruka. Glada miner när vandringen är över och 82 km bakom. Sammanlagda stigningen på vandringen blev 1100 höjdmeter och så klart lika mycket nedför sluttningarna. Heikki Inkari. Gun Lindqvist, Kari Penttinen och Kurre Öhblom. Foto: Pirvat


Sista vandringsdagen väntar den riktiga utmaningen. Fram till slutmålet Ruka är det sexton kilometer. Först korsar vi en höjd som heter Konttainen (kontata betyder krypa på alla fyra). Upp kommer man längs branta trappor och en lång tross som man kan sega sig upp längs. En kort sträcka är faktiskt så brant att man måste ta tag med händerna i ris och stenar för att komma upp. Ned leder branta trappor och långa stödtrossar. Sen skall vi över ännu en hög ås innan vi når toppen av Valtavaara, där brandvakternas stuga finns med tiotals kilometers sikt åt alla håll. Ännu ett sista brant motlut för oss upp till Rukas skidbacke. Efter det har vi en knapp kilometer till porten där skylten meddelar att vi gått 82 km och har 0 km kvar. Gruppfotot visar vandrare som är nöjda med sin prestation, 1100 höjdmeter upp och lite mera ner!
I Ruka övernattar vi i en femrumslägenhet med sängar för tio personer. Vi har egen bastu och efter badet går vi till en restaurang och äter middag, en utsökt 200 grams filébiff, eller renskav, glass som efterrätt och som kronan på verket kaffe och cognac!
Vår lyxiga lägenhet visar sig ligga ovanför en karaokebar som håller öppet till 04 på morgonen! Den missräkningen väger lätt när vi tänker på allt det positiva vi har upplevt under vandringen!
Kari Penttinen

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter