Kaos i vardagen och om att växa som människa
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Efter julen och födelsedagar fylls golvet alltid med nya leksaker hemma hos oss. På golvet finns det bilar, dinosaurier, barbie, pusselbitar och spelknappar om vartannat.
Det verkar kaotiskt, men barnen har bra koll på var saker och ting finns i det som jag upplever som kaos. Förutom när jag hör honom skrika, var är …
Jag minns mitt skrivbord den 2.1, den dag då vädret ställde till det för många trafiken. Jag stiger in på kontoret, några timmar senare än jag ämnat, men jag är där.
Jag står vid mitt skrivbord, och där finns ingenting. Det är tomt, kanske det till och med glänser. En ytlig glans som bara är fasad, glansen kommer att försvinna i samma takt som det uppstår repor och samlas damm på bordsskivan.
Men jag står där, tittar förvånat på bordet och funderar vad detta ska bli. Lite överraskad över ”lyxen”, som snart kommer att förändras.
Nu har det gått fem veckor sedan dess. Golvet här hemma är fortfarande fyllt av leksaker av alla de slag. Ingen ordning, utan samma trygga kaos som för några veckor sedan. Där allt och inget har en plats.
Bordet på kansliet är nästan lika tomt som för fyra veckor sedan. En skärm, en dator och ett tangentbord har någon hämtat in åt mig.
Själv har jag tagit med mig fyra saker till kansliet. Dessa fyra saker klarar av att skapa lite kaos på mitt bord, vilket jag uppskattar. Sakerna är en ängel jag har fått av min före detta kollega, en kaffemugg, en penna och ett kors i trä. Dessa fyra saker påminner mig om att jag har det bra i livet.
Jag har människor runt omkring mig som bryr sig, personer som vill mig väl. Jag har någon som lyssnar på mig och är intresserad över hur jag har det.
Detta samtal kan vi föra medan vi sitter kring ett bord med kaffemuggen i handen. Om vi inte ser varandra så kan jag skriva ett brev till er och lita på att ni läser mitt brev med kärlek. Jag kan dela mitt liv med dig, såväl här och nu som genom Facebook, e-post eller ett handskrivet brev.
Alla kontakter uppskattas och är värdefulla. Jag har det som många saknar och som gör livet innehållsrikt. Jag är lycklig.
Den sista saken jag har på bordet är ett kors. Korset som påminner mig om gemenskapen som sträcker sig längre än de människor jag ser, hör eller känner.
En gemenskap som är förlåtande, jobbar för ett rättvist samhälle, förmedlar tro, hopp och kärlek och som samtidigt stärker vår relation till Gud.
Detta finns mitt i det lilla kaoset jag har på mitt skrivbord på jobbet. Mitt i detta tomma kaos så växer korset fram, det som är större och starkare.
Kaoset där hemma är enbart av det goda. Det betyder att jag har en familj, med barn i huset som leker, som trivs hemma och som tycker om att leka, så att vi föräldrar ser vad dom gör.
I denna stund, när barnen leker och jag är där, så växer jag samtidigt som människa, för min fulla potential går i uppfyllelse i samspel med andra.
Genom våra frågor till varandra och genom att lyssna och ge synpunkter på varandras tankar kan våra ögon öppnas för någonting som tidigare varit fördolt och svårt för oss att ta till oss.
Sara Grönqvist
Sakkunnig, Kyrkans central för det svenska arbete.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.