Kanske vi ändå inte är ett naturnära folk
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
För några rynkor och gråa hår sedan, när jag ännu var ung, var det helt vanligt att förlöjliga naturskyddsfrågor.
– Fan, ska någon flygekorre hindra motorvägsbygget mellan Kyrkslätt och Helsingfors, hörde jag många säga i min närkrets.
Som en liten pojke var jag också förundrad över hur man var så mån om att inte störa en ekorre. Jag tänkte nog själv också att ekorrarna väl kan flytta bort, det torde ju vara lätt då de kan flyga!
När jag såg i nyheterna att man inte brytt sig om miljöföreskrifter under skogsavverkning kan jag inte säga att jag blev överraskad. Det är något mytiskt kring tanken om att vi i Finland värnar om miljön. Visst, de flesta av oss har nog varit till svampskogen eller doppat sig i sjön. Många har fina minnen från sommarstugan. Men hur många av oss har, handen på hjärtat, besvärat sig att göra något för att värna om naturen?
Vi finländare uppskattar nog naturen. Det finns det mätningar på. Men det finns nog de som ännu har den gamla kristna synen på naturen som nåt vi har fått som gåva och som vi får behandla som vi vill. Det är därifrån som attityden om naturen som nåt underlägset oss kommer. Tanken om att vi inte ska behöva ta omvägar för att beskydda andra arter. Kör rakt igenom bara, de är här för att betjäna oss.
När jag gör bakgrundsforskning för min projektplan uppdagas en helt annan bild av finländsk miljövänlighet än vad vi intalar oss själva.
Hur effektivt ett land använder råvaror mäts genom resursproduktivitet. Det vill säga hur många euro producerar ett land per kg råvara som skapas i eller importeras till landet.
Enligt Eurostat ligger vi i Finland på 1,2 euro/kg medan Sveriges resursproduktivitet är dubbelt så hög. Detta kombinerat med en 0,6 procents återanvändning av material i Finland och 6 procent i Sverige är varken graden av vår återanvändning eller förädling av material smickrande. Vi kan heller inte skylla på vårt klimat som vi gör med vår energiförbrukning eftersom Sverige – som delar vårt klimat – klarar sig bra mycket bättre än vi.
Samtidigt, och trots ekonomers kritik, stöder staten företag med miljontals euro som ägnar sig åt miljöskadlig verksamhet. Det gäller inte enbart skogsindustrin, utan också varvet i Åbo, för att inte prata om jordbruket. Kryssningsfartyg representerar definitivt inte en ren eller miljövänlig kategori av turism – hur ekologiska skeppen än är.
Därtill ska vi inte glömma allt skrot som vi hittar i våra skogar, åar och sjöar. I skogen nära mitt ungdomshem fanns det allt från gammal takplåt till taggtråd. Tänk på den mängd saker som ligger på botten av Aura å och på allt avfall man dumpade i sjöarna och havet under efterkrigstiden – däribland sprängämnen.
När vi grävde i vår gård här i Åbo möttes vi av ett lager plast och glasburkar. En del hade helt klart legat i marken i tiotals år. Därtill lyfter tjälen fram gamla glasskärvor från marken varje vår som vi noggrant plockar undan för att undvika skador.
Människan är förstås en varelse som präglas av motstridigheter och blindhet för sina egna brister. Jag börjar misstänka att vår rena miljö främst grundar sig på vår låga befolkningstäthet än någon särskild finsk naturanda.
Här kan du läsa fler kolumner av Johnny Långstedt.