Kan man ännu välja bort spåren i Åbo?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Spårvagn i Åbo? Den som dristar föra fram BRT – i Åbo kallad ”superbuss” – som ett alternativ till spårvägen får ofta svaret: Bråka inte, den frågan är redan avgjord. Staden har i demokratisk ordning beslutat att gå vidare med spårvagnen och inte med superbussen.
Det är ett rimligt argument. Det finns ett sådant beslut.
Man kan se på beslutet på två sätt. Antingen ”pulinat pois” eller ”don’t throw good money after bad”. Enligt det första sättet ska man respektera fattade beslut – lite i stil med C-H. Hermanssons kända ”nån jävla ordning måste det väl ändå vara …”.
Ändrar och finjusterar man i evigheter blir det ingenting.
Det andra synsättet är insikten att det är dumt att slänga nya pengar in i ett projekt som inte verkar bli bra – hur mycket gamla pengar man än har satsat på att planera det. Överger man det gamla penninghålet är ”gråt inte över spilld mjölk” det mest lämpliga ordspråket.
Till saken hör att valet mellan BRT och spårvägen inte är det mest relevanta valet.
Mikko Laaksonen sade i en radiointervju för några år sedan att de realistiska alternativen i Åbo är att antingen utveckla busstrafiken med nuvarande teknik – inte med superbussar – eller satsa på spårväg. Han har rätt, menar jag. Jag tror inte riktigt heller på superbussar för Åbo.
Men då är vi i det nuvarande planeringsläget på fel spår. Vad hände med den utredning som publicerades 2009 och dess entydiga rekommendation: skapa ett nät av stombusslinjer kompletterat med sekundära linjer. Detta alternativ var överlägset jämfört med spårvägsalternativet.
Kanske borde man använda ytterligare ett (lite modernare) ordstäv för att beskriva dagens spårvägsplanering, ”A bridge too far”. Visst har processen tagit tid, men kanske ändå för lite tid. Grundplanläggningen har inte hunnit med spetsplaneringen. Avståndet mellan trossen och förtrupperna har blivit för stort (och förtruppen löper risken att förgöras).
Ett annat vägval som också har skymtat i insändarna är det mellan gammalt och beprövat kontra det nyaste. Eftersom det tycks höra till diskursen att hänvisa till olika exempel, låt mig göra det.
I samma tider som man i Åbo började diskutera hästspårväg, i slutet av 1880-talet, inledde stadsförvaltningarna i Elberfeld och Barmen planeringen av en stadsbana.
Några år senare valde man att bygga en spårväg mellan de två städerna med en hittills oprövad teknik – en spårväg med hjulen på taket. Vagnkorgen hänger från hjulen, den står inte på dem. Linjen drogs över floden Wupper, där den tog minst plats. Den är ungefär lika lång som den föreslagna nya spårvägen i Åbo.
Wuppertaler Schwebebahn fungerar fortfarande helt fint. Under sina 130 år har den transporterat miljontals passagerare och åtminstone en elefant (fast den hoppade ner i floden om jag minns rätt).
Sin tids Elon Musk , den svenske dammsugar- och kylskåpskungen Axel Wenner-Gren , finansierade i början av 1950-talet utvecklingen av ett monorailsystem, kallat ALWEG. Några byggdes faktiskt och fungerar fortfarande. De mest kända är väl de i Disneyland och i Tokio.
Men vare sig Schwebebahn eller ALWEG blev några tekniska genombrott. Den grundteknik som utvecklades för vanliga spårvägar i slutet av 1800-talet och för bussar i början av 1900-talet är fortfarande basen för i det närmaste all markbunden kollektivtrafik i våra dagar.
Måste man välja mellan det nya och det nygamla? Kanske inte. Både och är ett gott val. Det är mixen som måste väljas med eftertanke.
Jan-Erik Wiik
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.