Förflytta dig till innehållet

Kan ett alexanderhugg lösa Sveriges politiska knut? – landet vaknar till en ny verklighet efter söndagens val

man i mörk kostymrock ler lite mot kameran

Årets svenska valdebatt har varit nästan fyra år lång och präglats av politiska låsningar och inte av politiska lösningar.

Blockpolitiken har cementerats då Centerpartiet alltmer anslutit sig till de rödgröna partierna, drivet av aversionen mot Sverigedemokraterna.

Liberalerna har efter partiledarbytet fått medvind i opinionen, men en framtida regeringsmedverkan i det borgerliga blocket med dess flankstöd från Sverigedemokraterna är oviss.

Om inte Sverige ska hamna i ett regeringsvakuum som efter det förra valet behövs kanske en oväntad lösning för att öppna den nordiska knuten.

Romarriket sista tider?

Om man ser till retoriken i den svenska valkampanjen kan man få intrycket av att den politiska situationen liknar romarrikets sista tider.

Då ägnade man sig mest åt inbördes strider bland olika fraktioner för eller mot kejsaren, religiösa konflikter och allmän korruption.

Medborgarna förströdde sig med blodiga gladiatorspel och satiriska teaterpjäser.

Mentalt är vår tids verbala Internetangrepp på meningsmotståndare och politikernas jakt på snitsiga oneliners inte fjärran från de gamla romarnas excesser, med undantag av att vi inte använder oss av svärd för att elimineraoliktänkande.

En vilja att följa demokratins spelregler

Men, bakom kulisserna av snabba repliker och färgstarka utspel om brott och straff, kärnkraft och vindkraft, privat och offentlig vård, invandring och integration finns fortfarande en seriös vilja att följa den nordiska demokratins spelregler. 

Dock, som senaste val visar kan längtan efter makt och inflytande blockera fungerande lösningar, även då det politiska slagfältets damm börjar lägga sig efter valkampanjens slut. 

Den politiska oron i demokratiska föregångsländer som Storbritannien och USA visar att det är möjligt att åsidosätta praxis och att en tillräckligt hänsynslös part kan strunta i lagar och god sed.

Ett linjeval

TV-serien ”Den tunna blå linjen” om polisernas arbete i Malmö, har blivit en succé. 

Under valkampanjen har de politiska ledarna dragit blå och röda och gröna linjer, som inte får överträdas.

Centern (C) har dragit en linje mot Sverigedemokraterna (SD), Miljöpartiet (MP) en linje mot kommande regeringar, som inte bidrar till klimatkampen, Moderaterna (M) mot alla som inte vill skärpa invandringsreglerna och satsningarna på polis och försvar och Vänsterpartiet (V) mot alla som inte förordar jämställdhet och en jämlik sjukvård. 

Interna konflikter

Bland de två block som vuxit fram finns det också interna konflikter. Centerpartiet vill inte sitta i samma regering som Vänsterpartiet, vill knappt ens diskutera politiska frågor. Liberalerna är högst skeptiska mot Sverigedemokraterna och vice versa. 

Kärleken är störst mellan Kristdemokraterna (KD) och Moderaterna, där Ebba Busch och Ulf Kristersson verkligen funnit varandra i en samsyn på det mesta. Den enda skiljelinjen är bistånd och asylfrågan, där KD är betydligt mer liberalt än samarbetspartnern.

På den andra sidan har folkrörelsepartierna Centern och Socialdemokraterna (S) lyckats väl i sitt resonemangsäktenskap. C har fått genom viktiga principfrågor. 

Samarbetet med Regeringskansliet löper väl och ses som viktigt av bägge parter. För den förra fotbollsspelaren Annie Lööfs del har detta dock inte gett utslag i opinionen, utan bonderörelsens forna flaggskepp kämpar i andra divisionen tillsammans med L, KD och MP.


Frön till konflikter finns

Numerärt finns också frön till konflikter. 

I valspurten har SD dragit från M, medan L har tappat och på nytt närmar sig valtröskeln på fyra procent. 

På den andra sidan är V klart större än både MP och C. 

Partiledaren Nooshi Dadgostar har med sitt frejdiga och okonventionella angreppssätt i allians med högern inklusive SD skapat osäkerhet bland Socialdemokraterna.

Linjen att inte agera dörrmatta för regeringen har burit frukt.

Frågan är om detta är en konstruktiv väg framåt eller bara ett exempel på att kortsiktiga politiska poäng är viktigare än att se till nationens bästa.

Många hoppas på en ny underbar natt

Begreppet ”den underbara natten” kom till i svensk politik efter en skatteuppgörelse mellan den borgerliga regeringen ledd av centerpartisten Torbjörn Fälldin och den socialdemokratiska oppositionen.

Efter hårda nattmanglingar löstes den politiska knuten upp och regeringen ombildades då Moderaterna valde att lämna samarbetet.

Inom många partier finns en dröm om en ny underbar natt, att valet den 11 september ska leda till en klar majoritet för någondera sidan. 

Svårt för minoritetsregeringar

Dödläget vid valet 2018 ledde visserligen till att blockpolitiken skakades om i och med att C och L lämnade samarbetet inom den borgerliga Alliansen, men Sverige har varit svårt att regera för de minoritetsregeringar som styrt under mandatperioden, i flera fall med oppositionens budget.

Budgettjafset härstammar från att S bröt ut en del av den borgerliga Reinfeldtsregeringens budgetförslag och därmed lämnade en helig princip – att inte röra helheten.

En ny verklighet från och med söndag

Sedan replikerade den borgerliga sidan och i fall av jämviktsläge kan ingen regering lita på att få genom sina propositioner.

Oavsett utgången och oavsett politiska deklarationer – Sverige vaknar den 12 september upp till en ny verklighet.

Svåra knäckfrågor är lösta, ansökan om medlemskap i Nato är inlämnad, nya öppningar finns i energifrågor med en mix av kärnkraft och förnybar energi, försvaret stärks, polisen får mer resurser och sjukvården ska ses över.

Det här sker oavsett vem som tar makten. 

Men, listan med olösta problem finns kvar: Skolan, klimatåtgärder, invandring och integration, brottsbekämpning, vägar och järnvägar, strukturell arbetslöshet, pensionerna, hyrorna, bostadspolitiken, jämställdheten, familjepolitiken, privatisering kontra offentlig drift etc.

Den svåra nöten

Magdalena Andersson kan sägas ha fått en bra start som Sveriges första kvinnliga statsminister. Hennes resoluta och pragmatiska framtoning har täckt över vissa brister i vardagligt politiskt hantverk, som hennes företrädare Stefan Löfvén var mästare på, men både från väljarna och näringslivet är betyget gott.

Hennes framgångar har blivit en svår nöt att knäcka för den borgerliga oppositionen.

När dessutom Jimmie Åkessons SD är större än M i opinionsundersökningarna blir läget inte lätt för statsministerkandidaten Ulf Kristersson. 

Ett urstarkt SD kommer att ställa hårda krav på inflytande och det blir svårt att svälja, inte bara för Liberalerna, utan också för mindre ortodoxa moderater och kristdemokrater, som ser Åkessons tal om vänsterliberalismens vådor som överdrivet och som ogillar partiets människosyn.

Men, också Magdalena har orsak att ta fram nötknäckaren.

Att få V och C att finna samarbetsformer är knepigare än att få tretton rätt på tipset.

Också MP har höjt sin profil – man ogillar att S går storindustrin och kärnkraftsförespråkarna till mötes.

Det krävs mycket klassiskt socialdemokratiskt politiskt hantverk för att klara av den nöten.

Vad händer om det blir jämnt?

Och om ett jämviktsläge uppstår?

Då behövs kanske ett alexanderhugg, som när Alexander den store med ett välriktat svärdshugg delade den gordiska knuten itu och därmed enkelt löste ett till synes omöjligt problem. 

Vad kan detta då innebära – kanske ett samarbete mellan S och M, som Magdalena Andersson och Annie Lööf förespråkar, kanske någon annan oväntad kombination.

Svaret får vi någon gång efter nästa söndag.

Läs fler kolumner av Kjell Skoglund här

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter