Juli för 105 år sedan – en svart månad
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Sommaren 1918 slickade finländarna såren efter första världskrigets urladdning också här i norra Östersjöområdet. Krigets akuta fas varade här lyckligtvis endast fyra månader – men satte spår för ett sekel framåt.
Segrarna skulle efteråt kalla kriget, som främst utkämpades mellan finländare, för ett ”frihetskrig”. Att kriget avgjorts av tiotusentals tyska soldater, som kommit för att ta det land i besittning som kejsardömet Tyskland fått i en separatfred med Lenins nya ryska regim, var irrelevant. Istället såg man till att stärka banden till kontinentens stormakt, något av dåtidens motsvarighet till Nato, och valde en tysk prins till Finlands kung.
Idag slås man av att det är samma politiska grupperingar som sitter i vår nya skandalomsusade regering som styrde landet då. Både statsöverhuvudet och regeringschefen var (blivande) samlingspartister i en nationalistisk högerregering. De extrema svarta elementen drog först på 30-talet ut ur det på hösten 1918 bildade Samlingspartiet.
Men för 105 år sedan var det långt till den liberala människosyn som senare skulle göra Finland till en konstitutionell västerländsk demokrati med medborgerliga rättigheter och – till papperet – liberala värderingar.
Historieböckerna talade om Finlands frihetskamp från ”det ryska oket”. Inbördeskrigets röda förlorare hade ”lierat sig med fienden” och var antingen döda, hade gått i landsflykt, eller hölls i fångläger under idag ofattbart vidriga förhållanden.
I lägren satt sommaren 1918 mer än 75 000 man, var 25:e finländare av manligt kön.
Mer än 13 000 av dem kom aldrig hem igen.
Högst var dödligheten i Dragsvik, som utvecklades till den värsta humanitära katastrofen i Finlands moderna historia.
Den 20 juli avled enligt officiella siffror 65 män – finländare i sin bästa ålder – under den svartaste dagen i fånglägrets historia. I medeltal omkom 38 män per dag i slutet av juli. Massgraven utanför dagens brigadområde rymmer 3 000 lik.
Männen dog av undernäring, smittosamma sjukdomar och obefintliga möjligheter till hygien i det trångbodda taggtrådsomgärdade lägret. Något liknande hade inte setts ”ens i tsardömets värsta fängelser”, skrev den nye överläkaren, professorn Robert Tigerstedt i en samtida rapport.
Den här svarta baksidan av självständighetsprocessen ville det officiella Finland förtiga i fyrtio år.
Lika pinsam blev regeringens Tysklandsorientering sommaren 1918.
Kejsardömets kollaps på hösten krossade monarkisternas dröm och gjorde Finland till en republik med parlamentarism. President Ståhlbergs försoningspolitik skapade en grund för dagens finländska välfärdssamhälle, och reformerna som genomfördes uppfattas idag som självklara. Men då motsatte sig högern och extremisterna politiken. Inrikesministern Ritavuori sköts ner på öppen gata i Helsingfors.
Efter 1945 har vi i västvärlden lyft fram universella demokratiska värden som frihet, allas jämlikhet, tolerans och mänskliga rättigheter – värden som nu plötsligt åter blivit trampgräs för extrema politiska krafter.
Det är nu vi bör vi minnas de ödesdigra följderna av till exempel Tysklands revanschlust efter första världskriget. Försöken att ta revansch för Sovjetunionens kollaps pågår, och vi ser etnonationalistiska extremisters comeback i Europa som en hälsning från 30-talet – åtminstone om man har någorlunda kännedom om historien.
Att en finländsk minister efter mediers avslöjanden om rasism och våldsbejakande högerextremism i förra veckan sade (i HS) att förhållandena gjort ”det omöjligt för oss att föra den politik vi fått mandat till”, fick mig att haja till.
Inte för att var femte finländare uppenbarligen stöder idéerna, utan för att partiledaren tycks ha uppfattat grönt ljus för en politik som bryter mot fundamentala finländska och europeiska samhälleliga grundvärderingar.
Detsamma gjorde en annan partiledare i det demokratiska Tyskland efter valsegern år 1933. Och regeringskumpanerna teg.
Bra och aktuell kolumn. Tack.