Förflytta dig till innehållet

Julen förr och nu

porträtt på ung mn utan hår
Johan Franzén.

Varför heter det jul, och inte till exempel Kristmäss som i de anglosaxiska länderna?

Julhelgen är ju i mångt och mycket kristen, och väldigt nära besläktad med Christmas. Dagarna då vi minns frälsarens födelse. Jesus Kristus. Ni vet. Han med skägget och sandalerna, som räddade oss från förtappelse till evigt liv.

Hans födelsedag är förlagd till den 25.12. Ett datum som härletts från Marie bebådelsedag. Sonen föddes nio månader efter att modern av ängeln fått vetskap om sin graviditet. Biologi och enkel matematik.

Påven Liberius fastslog datumet år 354, och så har det varit sedan dess.

På franska, spanska och italienska talar man om födelsehögtiden. På tyska betyder Weinacht den heliga natten. Jul används i varierande former på svenska, norska, isländska, danska, finska och estniska.

En sådan språklig avvikelse, och gemenskap, gör att man anar ett östersjö-nordiskt samband, trots att etymologin kring ordet är höljd i dunkel.

Den urgermanska formen av ordet jul torde vara jehwla. Jehwla utgör även det etymologiska ursprunget för finskans juhla.

Julhögtiden har firats på våra nordliga breddgrader sedan urminnes tider, långt innan kristendomen anlände under slutet av det första årtusendet efter Kristus.

Liksom dagens ord jul är närbesläktat med ordet hjul, är också det urgermanska jehwla närbesläktat med hwehwla (hjul på urgermanska). Och däri anar man ytterligare ett samband.

Det fornnordiska julfirandet hölls i nära anknytning till vintersolståndet. Man drack jul. Vilket betydde att man söp till ordentligt. Julhögtiden kunde pågå i flera dagar. Så länge ölet och maten räckte, kan man anta.

Hövdingahallarna fungerade som gillesalar dit folk samlades för att äta och dricka. Det frossades i svin- och lammkött, surkål, korv och fisk. Än idag har vi dignande julbord här uppe i norr, som inte är ett dugg kristna.

(När jag som yngling jobbade på hotell i österrikiska alperna bjöds det på panerad fisk med surkål till jul, vilket jag tyckte kändes väldigt spartanskt).

Ätandet var en stor del, men drickandet var huvudsaken. Drickandet hade nämligen en religiös innebörd.

När mörkret sänkte sig över bygderna och naturen drog sig tillbaka till död och vila, tog tiden innan jul vid. Kanske tjuvstartades det även förr här och där med avsmakande av ölet. Numera sups det ju friskt i lillajulstider. Under järnåldern (och möjligen långt tidigare), då det var sparsamt med belysning i världen, anlände den mörka årstidens höjdpunkt med själva julfirandet.

Firandet gick av stapeln i samband med vintersolståndet, då mörkret är som djupast. Ljusets makter, gudarna, stred mot jättar och troll, som var mörkrets makter. Den främste av gudarna, Odin (även kallad Jôlnir), ledde kampen. Varje skål som människorna utbringade, och halsade, under julhögtiden gav gudarna styrka i denna kamp.

Det rituella festandet slutade alltid med att ljuset övervann mörkret. Årshjulet vände, från att ha gått mot mörker, kyla och död, till att gå mot ljus, värme och liv.

Våra förfäder blev på sitt sätt också frälsta från mörkret och döden.

Människorna gjorde sitt bästa för att påverka de kosmiska krafterna, och de lyckades.

Först kom ljuset tillbaka, sedan våren och livet. På samma sätt torde det gå även denna gång, trots att vi inte skålar i gudarnas namn, utan tvärtom har många kristna, liksom även sekulära samt rent kommersiella, inslag i firandet.

Man kan lita på årshjulet, oberoende av om det drivs med kosmisk nåd eller utbringade skålar. Höjdpunkten är jul, jul, signade jul. God jul gott folk!

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter