Jean Lindén 24.12.2022 07:00

Tjugotvååriga japanskan Kyoko Hazama är på besök i Åbo. Faktiskt för andra gången på bara några månader.

Skälet till att Kyoko är just här heter Yasuko Katayama, ägare till den japanska restaurangen Yasukon Keittiö på Universitetsgatan 26.

Kyoko kallar Yasuko för sin faster, men det är lite mer komplicerat än så, ler hon.

– Hon är min farfars lillebrors frus lillasyster. I oktober, då jag var i Åbo första gången, hade vi aldrig träffats förr. Jag kände faktiskt inte till Yasuko innan jag skulle åka på min Europaresa, men pappa berättade att vi har en släkting här.

Vi backar bandet

Allt började egentligen med att Kyoko Hazama som yngre brukade kocka med sin mormor hemma i Japan.

– Medan vi stod i köket berättade mormor gamla historier och visdomar, om sitt liv, om kulturen och om hur man konserverar mat. Att komma närmare en annan människa den vägen är för mig minst lika viktigt som själva maten, säger Kyoko.

Sedan började hon studera globala japanstudier på Meijiuniversitetet i Tokyo. Där kan man läsa allt från politik, samhälle och ekonomi till popkultur och konst.

– Jag har fokuserat på mat, utbildning, kultur och media, och mest på hur man kan skapa nya lärmiljöer. Jag fick idén att förena mitt stora matintresse med pedagogik, och att utveckla former för att lära känna andra människor och kulturer genom att kocka och äta tillsammans.

Europaresan

I somras, inför det fjärde och sista studieåret, slog det Kyoko att hon skulle vilja ha mer egen erfarenhet av metoden.

Hon bestämde sig för att göra en Europaresa, där hon skulle besöka vanliga människor i deras hem och tillsammans tillreda vardagsmat. Hon hade jobbat tre år i en italiensk restaurang i Japan, och den vägen fick hon kontakter till italienare. Hennes föräldrar gav namn på sina bekanta i Europa, och professorer vid universitet gjorde likadant.

Det var tänkt att hon skulle börja resan med att vistas hela oktober i Italien. Men en vecka innan resan meddelade airbnb-värden att Kyoko tyvärr inte kunde bo där.

– Så det blev bara tre dagar i Rom den gången. Min faster sa ”kom till Åbo medan du planerar om din resa”, och så kom jag hit första gången, förklarar Kyoko Hazama.

Överraskande goda kräftdjur

Hon gästade inga främmande hem i Åbo i då, men matresan fortsatte till Frankrike, Tyskland, Rumänien, Sverige och Italien igen.

Förutom tipsen hon hade fått med sig hemifrån skrev hon ett upprop i en Facebookgrupp.

– Jag efterlyste människor att kocka med och fick över 300 svar. Jag blev så lycklig! Det knepiga var att välja vem jag skulle besöka.

Grundtanken var att tillreda normal, enkel vardagsmat med värdarna, inte mer speciell traditionell mat.

Blev det så?

– En del gjorde vanlig mat, andra mer traditionella rätter. De ville att jag skulle uppleva det som var riktigt speciellt för deras kultur. Jag förstår det, så skulle jag kanske själv också gjort.

Fanns det mat du inte gillade?

– Jag gillar inte kräftdjur så mycket, och brukar inte äta dem i Japan. Men i Venedig ville min värd verkligen visa en sådan rätt. Och det var jättegott!

Hade du berättat för värden att du normalt inte äter kräftdjur?

– Nej, haha. Jag berättade det först efteråt. Medan vi lagade och åt maten berättade han om sitt liv och sin barndom. Att vi delade den upplevelsen bidrog nog till att jag tyckte rätten var så god.

Privat

Den syriska kompisens mamma

Kyoko ger ett exempel på hur kockandet används i den lärmetod som hon jobbat med under studierna.

– Vi ordnade en workshop där folk fick kocka och prata med min syriska kompis mamma. Det var ingen lektion där vi började med ”Här är Syrien och invånarantalet är…”. Inget sånt. Vi tillredde bara mat, och hon berättade om livet i hemlandet.

Redan där finns mycket som kan trigga intresset hos deltagarna, konstaterar Kyoko: de kan bli nyfikna på matingredienser, eller på ord som kompisens mamma använder.

– Vi hade dessutom intervjuat henne ingående på förhand, så vi hade koll på saker som vi kunde försöka få henne att berätta om. På väggarna hade vi foton från Syrien och så vidare. Hon kan inte japanska, så deltagarna var lite rädda för att tala med henne först, men idén är skapa en kontakt och väcka ett intresse för den andra kulturen som deltagarna själva kan spinna vidare på.

Bloggar om besöken

Kyoko skildrar sina hembesök på Instagram och i en blogg. Där kan man bland annat läsa om hur hon tillreder köttbullar med skolstäderskan Beatrice i Sävsjö i Sverige, eller saffransrisotto med Claudia och Alessandra i Italien.

En poäng med resan, förutom att kunna skapa bättre workshoppar hemma i Japan, är att förhoppningsvis inspirera andra.

– Jag blir själv inspirerad av att höra vanliga människor berätta om sina liv. När jag reste runt i Japan råkade jag en gång sitta bredvid en man på en restaurang. En vanlig man, men han sade fina saker som berörde mig mycket. Så jag gör uppdateringar om mina upplevelser och hoppas att någon inspireras och får energi av dem.

Är du extra modig som reser runt och gästar främmande människor?

– Det är kanske inte så vanligt i Japan, men vid vår institution vid universitetet finns många som följer sin dröm. En kompis älskar kaffe och tillreder kaffe åt andra och instagrammar om den processen. Andra är musikälskare och intervjuar artister och publicerar intervjuer. Jag inspireras av dem.

Kyokos professor har också haft stor betydelse.

– Före hennes seminarium var jag blyg och ganska rädd för vad andra skulle tycka. Men hon uppmanade oss att följa vår passion, och sa ”det låter perfekt, det där ska du göra!”.

Vill fortsätta med projektet

Kyoko blir klar med studierna på våren. Hon berättar att man i Japan normalt börjar jaga jobb under det tredje studieåret. Hon ska jobba för ett företag i Tokyo som bland annat erbjuder tjänster inom välfärd och personaladministration.

Det var omöjligt att hitta företag som sysslar med något som liknar hennes studieprojekt, säger hon.

– Men jag älskar projektet och vill fortsätta med det, även om det inte ger inkomster. Jag hoppas kunna fortsätta resa runt, men ett problem är att det i Japan är svårt att få längre ledigheter från jobbet än tio dagar.

Hon säger att hon ofta känt sigrätt ensam i Japan, och en stor grej med Europaresan har varit hur varma och välkomnande människor varit.

Det är framförallt i Tokyo som hon upplever att den mänskliga kontakten saknas.

– Där verkar folk alltid ha brått någonstans och vara trötta. Jag gillar att umgås med mina vänner där, och visst finns det fina parker och tempel i Tokyo, men jag brukar rekommendera européer att åka någon annanstans i Japan, skrattar Kyoko.

Själv bor hon faktiskt i Yokohama, strax söder om huvudstaden.

– Det är ju också en miljonstad, men med natur och inte lika stor trängsel. Bäst tycker jag om de mer rurala delarna av Japan. Folk är så vänliga där.

Jean Lindén

Julen i Åbo

Nu är Kyoko Hazama alltså tillbaka i Åbo för att uppleva julen. Hon konstaterar att européerna oftast verkar fira julen inom familjen, och hennes tanke var först att uppleva den ensam i Paris. Men faster Yasuko tyckte att Kyoko skulle komma till Åbo istället.

Och nu har hon hunnit kocka finländsk vardagsmat, hos fasterns väninna.

– Vi gjorde en soppa. Jag minns inte vad den heter, men det var korv som man liksom pressade…

Siskonkorvsoppa?

– Just det! Jag gillade den. Den var enkel och mild. Jag trodde korven skulle tillredas som sådan, men man skulle ju mjölka den. Jag förvånades också av att hon använde sojasås i soppan, men bara en skvätt.

Kyoko ska fira julen här, och tror det blir traditionell julmat och kanske ett kyrkobesök. Hon blir dessutom nyfiken när jag berättar om julfredstraditionen.

Kyoko har också hunnit hjälpa till i fasterns restaurang, bland annat med serveringen.

Har du kockat där också?

– Nej. Min faster är en mycket bra och stabil kock. Skulle jag stå i köket där finns risken att det skulle smaka annorlunda.

Jean Lindén
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln