Förflytta dig till innehållet

”Jag har sett mig själv och jag ser min dotter följa ett upptrampat spår”

En minnesbild från barndomen: Jag står i vardagsrummet och blickar ut genom fönstret. 

Rådhusparken. Där ska mamma komma gående på väg hem. Från kanslihuset, där hon varit på möte.  

Min mamma, fostrad till lärarinna på kvinnoborgen Högvalla, skötte sitt hushåll med glans. Det var hemlagat och hembakt, kokat och syltat.

Likväl hade hon tid med socialnämnden, scouternas understödsförening, De gamlas hem, Röda korset.  

Samhällsmoderlighetens främsta förespråkare Ellen Key i Sverige ville redan i det tidiga 1900-talet ta kål på den självuppoffrande modern. Hon skulle sopas undan som ideal.  

En god mor ska i stället värna om sin egen utveckling för att därigenom bli en förebild för sina barn.

Moderlighet ska inte vara detsamma som passivitet inom hemmets fyra väggar utan ses som en i högsta grad aktiv kraft i samhället.  

I Finland finns tiotusentals kvinnor likt min mamma. Och likt hennes mamma. 

Likt mig? 

Marthor och lottor, arbetarföreningsaktivister, kaffekokerskor och styrelsemedlemmar.  

Kvinnornas insatser vid soppkastrullerna har sällan ifrågasatts. I kommunalnämnderna har föret varit tyngre.  

Men de har segat sig fram, kvinnorna som gick före. Det finns en upptrampad stig att följa.  

Fredrika Bremer, född år 1801 i Åbo, utflyttad till Sverige och pionjär i den svenska kvinnorörelsen tillfrågades en gång om kvinnan kan ha uppfyllt sin bestämmelse utan att ha fött barn till världen.

Vid denna fråga, berättas det, släppte Fredrika Bremer sitt handarbete, höjde båda sina händer mot taket och utbrast: Om jag tror! Den kvinna som inte har några egna barn, har fler barn än den som har många! 

Också Fredrika Bremer var en förespråkare av samhällsmoderlighet.  

Vår tid är upptagen av det goda föräldraskapet. Vi vet allt om att vårda och stöda och prägla. 

Men utanför vår dörr finns en hel by att ägna sig åt. Den behöver samhällsmödrarna, med eller utan egna barn. 

Solveig von Schoultz skriver i en dikt: ”Vi satt i en susande berså utanför tiden/min mor, mina döttrar och jag (…) sedan vi engång fortsatte varandra/vad som var obevekligt och gemensamt/förutbestämt av mödrar före oss/och dömt att föras vidare och vad/som var vi själva, som var bara vi.” 

Vi fortsätter varandra. Ingen av oss är en fri agent. 

Vårt tidevarv må ha utropats till individualismens men vi ingår alla i ett sammanhang. 

Jag har sett mig själv och jag ser min dotter följa ett upptrampat spår.  

Men att inte låta sig cementeras av ett mönster är också en konst. Lyckligtvis påminner Solveig von Schoultz om att vi liksom de tusen löven omkring oss, löv ibland löven, har egna sus. 

På måndag firar vi Internationella kvinnodagen. Det blir hemmafest i år.

Tid att lyssna till det egna suset, bestiga de egna barrikaderna: Varifrån kommer jag? Vart är jag på väg? Och vad för jag vidare? 

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *