”Jag frågar mig om personerna bakom denna hatpropaganda överhuvudtaget någonsin träffat en riktig, levande svenskspråkig finländare?”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Sannfinländarna. Sannfinländarna publicerade nyligen sitt nya finskhetsprogram. Det lär inte behöva förklaras för ÅU:s läsare varför programmet är kränkande och skadligt.
Programmet är inget annat än en direkt attack mot svenskspråkiga i Finland som, trots att vi inte som finlandssvenskar lider av samma socioekonomiska diskriminering som många andra språk-/kulturminoriteter, de facto är en minoritet vars språkliga och kulturella rättigheter tryggas av landets grundlag.
Sanna och Simo Sannfinländare verkar både ha glömt bort mångfalden i Finlands historia och valt att ignorera vilken styrka och resurs det är för finska barn att växa upp i ett samhälle där man hör, lär sig och använder flera språk.
Dessvärre handlar inte finlandssvenskheten om en homogen grupp som alla ”träffas under Stockas klocka” och säger ”morjens!” när vi donerar aktier åt våra barn Pupi och Frippe som födelsedagspresent – och som bråkar med kundservicepersonal med avsikt genom att kräva service på flytande svenska när vi beställer våra cappucinon på Aschan.
Jag frågar mig om personerna bakom denna hatpropaganda överhuvudtaget någonsin träffat en riktig, levande svenskspråkig finländare?
Helt klart har de inte levt bland med oss; aldrig blivit tvungna att gå med en svenskspråkig närstående som tolk till polisen eller annan offentlig service, aldrig blivit spottade på på gatan efter kommentaren ”hurri”, aldrig blivit tvungna att fundera mellan om det är bättre att gå till läkaren och be om hjälp på dålig finska eller att vänta med sina symptom tills det finns en läkare som kan förklara vården ens på skral svenska.
Det finns, som Janne Wass skarpt skrivit i Ny Tid redan 2016, ingen finlandssvensk enhetskultur, men visst, om det är så att språket och kulturen inte duger för Sannfinländarna föreslår jag härmed som finlandssvensk att vi också simplifierar lika grovt som finskhetsprogrammet: den kulturella approprieringen av finlandssvenskhet får lov att ta slut.
Sannfinländare: tassarna bort från våra Mumin, en värld som baserar sig på och beskriver det finlandssvenska samhället. Sluta fira vappen.
Tänk inte ens på att någonsin igen våga sätta fot på en segelbåt. Luciatåg? Nope. Kräftskiva? Glöm det. Finlandiahymnen? Nix, Sibbes modersmål var svenska.
Krigshjälten Mannerheim? No Sir, ingen mer vinterkrigsnostalgi, han är vår. Runebergstårtor är förbjudna och så även en stor del Arabiadesignade vardagsvaror (t.ex. Franck), för att inte tala om diverse stora, kända byggnader (t.ex. Sonck, Simberg) och Finlands mest kända konst från Schjerfbeck till Gallen-Kallela.
Och så är det ju det där pinsamma ärendet med att ni får ta och hitta er en ny nationalsång. Man kan inte både äta (Karl Fazer-choklad-)kakan och ha den kvar.
Panda Eriksson
Tack, Panda! Det var så bra skrivet! Jag är Finlandssvensk och stolt över det. Uppväxt i Sverige under 1962-1983, och talade förstås svenska, men kunde finska. Dock inte flytande, men de finskspråkiga jag kom i kontakt med uppskattade min språkkunskap. Min far hade finska som modersmål när han var liten. Då han flyttade till Ekenäs landskommun med sina föräldrar blev han tvungen att lära sig svenska (!) för att klara skolan. Men nyttan av att behärska båda språken skulle visa sig vara en guldgruva för honom, och den skatten förde han vidare till mig.
Varför ska det vara så svårt för oss finlandssvenskar att hävda oss? Har SFP helt givit upp sin goda anda om tvåspråkigheten, när endast ett fåtal SFP:are uttrycker sann och hörbar ilska över dessa nya förslag? Jag lämnade SFP för många år sen, och jag hålls nog utanför.