”Inget här är givet, för sådant är livet”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Under en tillfällig parentes i pandemitillvaron i höstas fick jag gå på salong. Min vän Sanna som är författare brukar vår och höst bjuda in skrivande kvinnor i olika åldrar och på olika livsbanor till sitt hem för att prata om sådant som går på djupet. Under åren har de här litterära salongerna ägnats åt drömmar och dagböcker, tid och tankar, och nu senast – tro.
Inbjudan fyllde mig med förväntan: inte bara inför ynnesten att få träffa människor ansikte mot ansikte och umgås uppmärksamt, vilket är en bristvara i tillvaron som fortsättningsvis formas av viruset. Också temat tro är oerhört spännande för en religionsvetare och teolog, inte minst väcktes nyfikenheten inför vad de andra kvinnorna skulle välja att tala tyst eller öppet om.
Jag tror att vi ger för mycket utrymme åt tro i det vi uppfattar som religion, om vi med tro avser försanthållande: att acceptera vissa teologiska lärosatser som sanna och följa livsregler uppställda av en institutionskapad av människor. Det här är en historielös och ensidig förståelse av religion som finner föga fäste i andra tider och delar av världen än vår snävt västerländska. Visst är lärdom och läror viktiga aspekter av religion, men för många människor, i vars liv religion spelar en roll, väger andra aspekter tyngre. Tro kan vara gemenskap, mening, tradition, hopp, familjeband, livets rytm, trygghet och tillit. Det kan också vara känslan av att utgöra en länk i släktens minneskedja, en byggsten i den egna identiteten, eller helt enkelt en livsstil.
Religiös tro är inte en föreställning om hur världen och människan fungerar som konkurrerar med vetenskapliga eller politiska synsätt; det är något annat, något utöver. Det ville jag föra fram till mina samtalsparter vid salongen. Då jag lyssnade på diskussionen som böljade omkring mig den kvällen insåg jag också att det därutöver finns många dimensioner av tro som jag ännu inte känner.
Det sägs att vi präglas av den musik vi lyssnar på i tonåren: att de melodier och låttexter vi djupdyker i före vuxenåldern följer oss som ett slags livets soundtrack. I mina tankar spelade Marie Fredrikssons 1990-talshit ”Tro” då jag förberedde mig för salongen. Inledningsorden fångar så självklart det jag som forskare så omständligt försökte formulera: ”Tro, jag vill känna tro”.
Inte övertygas av, säkerställa, föra i bevis, kalkylera eller överväga, utan känna tro. Det blir en paradox, om vi tänker oss tro som fakta vi har belägg och bevis för. Men ser vi tro i ett bredare perspektiv som hemmahörande, tillförsikt och trygghet är det mera rimligt att just känna tro.
”Du sa: Inget här är givet, för sådant är livet” fortsätter Fredriksson. Där kan jag bara delvis hålla med. Visserligen stämmer det att vi inget vet om morgondagen, men den fatalistiska undertonen, att allt är en slump eller upp till ödets nycker, skriver jag inte under. Tro är vissheten om att det finns en plan.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.