Förflytta dig till innehållet

Individuellt illamående vs allmänt välmående

Nicke Wulff, rektor för Cygnaeus skola, lyfter i ett debattinlägg 27.2 upp frågan om barn och ungas illamående och tillgången till psykologtjänster i skolan. Ärendet är angeläget, det finns få saker som engagerar så mycket som ungas välmående.

Som förälder till ett barn med specialbehov finns det två saker som jag speciellt vill lyfta upp i Wulffs inlägg. Det ena är behovet av kontinuitet i vårdkontakterna. Det andra är vikten av goda arbetsförhållanden bland dem som ska arbeta med våra unga.

Det är påfrestande för så väl barn och föräldrar att gång på gång redogöra för utmaningar och personlig historia samt motivera behovet av stöd för nya vårdkontakter. Situationen förbättras inte av misstanken att vårdkontakterna byts ut för att arbetsbelastningen är för hög, eller arbetet omgärdas av onödig byråkrati.

Eftersom allt är en fråga om resurser finns det ändå skäl att utvidga frågan till att gälla alla elevers välmående och inte endast ta upp den enskilda individens illamående. När vi börjar tala om större behov av psykologtjänster finns nämligen en risk att vi sätter in resurser i ett för sent skede. Det stora behov av psykologtjänster vi ser nu är åtminstone delvis en konsekvens av att man i ett tidigare skede velat spara in på skolors utrymmen, undervisning och personal.

Pedagogisk forskning visar att fler vuxna i skolan, mindre klasser och mer specialpedagogiska insatser inte bara gynnar barn med specialbehov utan alla barn. Under gynnsamma omständigheter framstår inte heller vissa individuella behov som specialbehov. Trots det sätts inte resurser på att skapa bättre undervisningsmiljöer för alla. Istället är det individuella barns specialbehov som förs fram som problem, när man motiverar extra personalresurser.

För att ge ett exempel. Merparten av de samtal som vi, föräldrar med barn, fört med skolpsykologer, och psykiater inom barn- och ungdomspsykiatrin har inte handlat om att ge stöd, utan om att kartlägga, utreda och konstatera behovet av stöd för att skolan ska kunna be om tilläggsresurser.

Psykiatrernas expertis kommer inte barnet till godo, utan används som medel i resurstilldelningen. Det kontinuerliga stödbehovet hos enskilda barn och skolans allmänna resursbehov står ofta klart för alla berörda. Ändå görs utredningar gång på gång för att motivera redan konstaterat behov av resurser.

Det är alltså inte bara mer resurser för individuella psykologiska och psykiatriska tjänster som behövs, utan framför allt mer välanvända, långsiktiga resurser, som utgår från det allmänna behovet av specialinsatser i skolans verksamhet, och möjliggör en större handlingsfrihet för rektorer, lärare i samråd med skolpsykologer, skolkuratorer att rikta stöd till de individer som behöver det.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *