Förflytta dig till innehållet

In memoriam: Folke Sjögren (5.2.1939 – 27.12.2022)

Camilla Hynynen
Man sitter i fåtölj och läser ÅU.
Folke Sjögren.

Drygt ett halvår efter livskamraten Birgitta ”Biti” Sjögren avlider i Åbo den 27 december Folke Sjögren 83 år gammal.

En uråbobo har gått ur tiden.

”Mulles” liv kretsade kring aboensiska föreningar och organisationer. Privat var han en fajter, lät sig aldrig nedslås av hälsoproblem.

Han föddes på Heideken för snart 84 år sedan, gick i Sirkkala skola, i Classicum där han blev student från latinlinjen 1957, studerade i Handelshögskolan där han blev diplomekonom (och blivande frun Biti diplomkorrespondent). Han spelade trummor i dansband under studietiden, men hann också göra radio- och teveprogram lokalt och landsomfattande, han skrev revyer, spelade teater, betade av förening efter förening med början som sekreterare i Samkonventet i Åbo. Aldrig scout men alltid redo, glad, ständigt lekfull men allvarlig när läget krävde, vältalig med malm i stämman, bokmal med vida intressen, företagsledare av den mer humanistiska sorten.

Jag kände Mulle i cirka 50 år, men minns inte att han skulle ha berättat om sina idrottsliga meriter som kulminerade i att han var lagkapten för ÅIFK:s B-pojkar i ishockey, innan ett brott på strålbenet satte punkt för karriären på rör.

Men jag minns så mycket annat. Vi hade några gemensamma år på ÅU i början av 1980-talet, och till mina vanor hörde att jag sjöng och visslade i korridoren, varpå Mulle tittade ut ur vd-rummet, la upp en finurlig min och sa ”jag vill bara kolla vem som har för hög lön”.

Några år tidigare hade ÅU-förlaget stått på ruinens brant och svenska kretsar i Åbo – huset och tomten där ÅU verkade på Slottsgatan 23 ägdes av Svenska Gården – var beredda att lägga ned tidningen. Mulle, styrelseordföranden Carl-Eric Sundman och styrelsemedlemmen Georg Löfman (ekonomichef på Pargas Kalk) gjorde upp en saneringsplan som Sundman och Mulle presenterade för Sanomas Aatos Erkko (läsare och aktionär i ÅU-bolaget). ”Det här ser bra ut”, sa Erkko, och den tvivlande kretsen i Åbo fick vika sig. En insats av stor betydelse: Fyrtiofem år senare firar tidningen om elva månader sina 200 år.

Redan som minderårig spelade Mulle trummor på danser på Studentkåren, det var hans första kontakt med kårhuset. Relationen skulle bli lång, sekreterare för Kåren blev han 1969, styrelseordförande 1961 – ett uppdrag som förde honom och Biti till Nobelfesten i Stockholm.

Ett kvarts sekel senare var Mulle ordförande för Svenska Klubben i Åbo efter att innan det ha innehavt nästan alla möjliga poster i klubben. Som klubbordförande i Åbo fick han en inbjudan till Sveriges äldsta klubb, ”Sällskapet” i Stockholm, och dess 185-årsfest. Klubbens hedersledamot kung Carl XVI Gustav presiderade vid honnörsbordet där Åboklubbens ordförande var självskriven. Kungen hade valt dryckerna. Till desserten hälldes det upp en gyllenfärgad vätska i spetsglas, kungen meddelade att han hade valt ”Årstafruns snaps” till desserten. ”Vet herrarna vad Årstafrun hette?” frågade kungen. Tystnaden bröts av bokmalen Mulle: ”Ers majestät, hon hette Märta Helena Reenstierna”. ”Braaavo!” utropade kungen. Mulle berättade gärna hur det övriga sällskapet efter det var mycket intresserat av honom.

Mulle läste mycket och gärna historia. Hans bibliotek hade en speciell hylla med fiskelitteratur, i praktiken alla klassiker i genren.

Fisket, ja. Grunden hade lagts tidigt, när han tillsammans med sin far metade abborar och åt fisksoppa ur gropar i berget där de hade slagit matläger. Tack vare radio- och teveprogrammen hade han vistats i den åboländska skärgården, inhysta på Nagu Berghamn var familjen somrarna 1967–69. Den egna stugan på den egna ön Sikviksören intill Berghamn stod färdig 1970 och här följde decennier av fiske och svampplockning i sällskap av Biti (som Mulle gärna presenterade som ”Biti, min hustru i det första äktenskapet”).

Sikviksören var Sjögrenarnas (mor, far och två döttrar) paradis i nästan 40 år, men 2012 hade Mulles rörlighet blivit så begränsad att man var tvungen att sälja ön och stugan. Mulle och Biti gladde sig storligen över att köparna var samma andas barn. I sju år efter det hyrde man ett sommarviste på fasta Nagu.

Jag fiskade med Mulle under några decennier med början 1981. En mera etiskt driven fiskare har jag aldrig mött. Enformigt blev det aldrig, nya tekniker tillkom – ofta med manicker som Mulle hade tillverkat i sin ”verkstad” i strandboden på ön. Här spolade han efter varje fisketur dragen med färskvatten ur en sprayflaska. Mulle var noggrann, metodisk. Han satte en ära i att utrustningen var i skick.

Samma metodiska läggning och sinne för ordning kvalificerade honom för föreningslivet. Han var aktiv i Svenska Klubben (ordf 1985–89, han startade bl a klubbens tidning Klubbliv), i Rotary, i Stiftelsen Hemmet och i Svenska Gården var han styrelsemedlem, i Eschnerska stiftelsen vice ordf i delegationen. Odd Fellow-broder var han i många år.

Han var Åbo trogen. Som färsk diplomekonom fick han 1969 jobbet som en av Rundradions fyra ekonomichefer, men siffror var inte hans kall, och Åbo och det mer journalistiska kallade. Från 1971 verkade han som vd för ÅU-förlaget Sydvästkusten Ab, fram till 1983 då han tog över vd-skapet på Pås- och Kuvertfabriken i Urusberget – vid den tiden tredje största företaget i branschen. Hälsan svek honom definitivt (hans ord i en ÅU-intervju) 1994, och 55-åriga Mulle fick sjukpension. Det var nu vi kom på idén att han skulle skriva om fiske i ÅU. Det resulterade i cirka 150 bland ÅU-läsarna synnerligen populära ”Folkes firrfärder”. 2003 utgavs ett urval i bokform.

Det skulle bli fler böcker: Svenska Klubbens 100-årshistorik, Svenska Gårdens 100-årshistorik (tillsammans med Helena Soiri-Snellman), en skrift om Albin och Martha Löfgren, medverkan i Bostadsaktiebolaget Hjortens 125-årshistorik – och som sista en bok om Stiftelsen Hemmets 125-åriga historia. Mulles stilistik präglades av vacker och pregnant svenska. Han talade lika korrekt som han skrev.

Ett rikt liv är till ända. ”Jag har haft ett fint liv”, upprepade Mulle under våra sista gemensamma timmar i december. Det var inte en fras. Åren med Biti, döttrarna Mona och Camilla och barnbarnen präglades långa tider av ohälsa. Men Mulle klagade inte. Han levde som han lärde: – Jag försöker ta så lite bekymmer som möjligt, sa han i en 70-årsintervju i ÅU 2009.

Så levde du, Mulle. Vi är många som hade glädje av det. Fortsatt spända linor, kära vän och fiskebroder.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter