Identitet: Blir Felix en god Nagubo?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vem är du? Hur definierar du dig? Via yrket, boningsorten, härkomsten, språket?
De flesta bryr sig blanka katten i att definiera sin identitet. Den är självklar, den kommer av sig själv. Lite mindre självklar blir den om man upplever sig tillhöra en minoritet.
Ännu ett steg mindre självklar blir identiteten om man har föräldrar med olika modersmål eller kulturell härstamning. Flyttar man utomlands blir det plötsligt ganska svårt att låta bli att tänka på sin identitet.
Dagsaktuell för mig blev frågan då jag, bosatt i München, fick en son Felix, vars mor är ukrainsk. Kan han bli en god Nagubo? Eller snarare, vad bör ske för att Nagu ska bli en central del av hans identitet?
Felix fyllde just tre månader, och hans första ”ord” är antingen ”agu” eller ”ngu”, med betoning på u. Det är en bra början. Han tillbringade hela sommaren i Nagu, i mammas mage.
Under den ukrainske storebroderns höstlov i november var han också i Nagu, omkringskuffad i barnvagn av en misskötsam far som glömt skaffa reflexer för höstrusket (vilket väckte berättigad bestörtning i Nagu).
Räcker det? Eller måste Felix börja i Kyrkbackens skola höstterminen 2028?
Vid vuxen ålder definierar man själv sin identitet. Föräldrarnas makt begränsar sig till att välja uppväxtmiljön.
Felix’ storebror Alexander fick för över tio år sedan gå skriftskolan på Pensar Syd och gick en hel vecka i Kyrkbackens skola under sitt München-höstlov just därefter.
Det formade klart hans identitet. Han fick en djupare relation till Nagu och flera enskilda beröringspunkter jag själv inte har. Sedan dess hör ordet ”pungsveitt” till hans aktiva ordförråd; jag upplever det som ett positivt tecken på lyckat integrationsarbete.
Även jag är skriftskolgången i Nagu. Jag har varit varje sommar i Nagu i över femtio år, mina föräldrar är begravna i Nagu, min farfars och min farmors föräldrar likaså. Jag innehar två fastigheter i Nagu, ena invid Framnäs på Kyrkbacken och andra i ytterskärgården invid Lökholm.
Räcker det? Eller måste jag vara skriven i Nagu?
Det låter kanske lite som om jag bönade om att Felix och jag måtte bli upptagna i en helig gemenskap vid namn Nagu. Riktigt så dramatiskt är det inte. Jag frågar mer ur praktisk synvinkel. Och då förfaller frågan för min del, jag definierar ju själv min identitet. Jag är deltids-Nagubo.
Hur är det med nynaguborna? Tja, som jag redan konstaterade: enligt min uppfattning definierar man själv sin identitet, så frågan bör riktas till dem.
Mitt intryck är att nynaguborna är som vilka individer som helst med parallella identiteter. Att vara inflyttad från Korpo är förstås något annat än att vara inflyttad från Irak, men sina rötter kan man ändå slå i Nagu.
Rötterna slår träd enklare om man följer goda principer trädgårdsmästarna utvecklat under århundradenas lopp.
För mig som far till Felix har det inneburit att jag tryckt upp ett sångblad med lämpligt fosterländska och känslomässiga sånger. Vårt land är bra, Modersmålets sång är bättre. Men om mamma inte är tillgänglig och hungern slår till, finns det inget som lugnar Felix så bra som att far i huset hurtigt marscherar av och an i tamburen skanderandes Björneborgarnas marsch. Söner av ett folk som blött!
Detta sjungande för Felix har inspirerat ruttvalet för den flera veckor långa cykelturen jag planerar med den i Nagu skriftskolgångne storebrodern.
Via Narvas hed, Polens sand, Leipzigs slätter och Lützens kullar ska vi cykla hemifrån Nagu hem till München, och befästa vår identitet som hemmahörande på bägge orter. Felix är för liten, han får upprepa turen med oss, om tjugo år.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.