I Pelle Svanslös värld

Det finns populärkulturella figurer som är tätt sammankopplade med en särskild stad eller plats.

I Uppsala, där jag vistats den här våren, är Pelle Svanslös en sådan figur och han har kommit nära inpå min vardag.

På min väg till arbetsplatsen har jag passerat Åsgränd, den gata där många händelser i berättelserna om Pelle Svanslös äger rum och där de från böckerna bekanta figurerna kan ses i ett källarfönster.

I Engelska parken utanför själva arbetsplatsen, dit jag spatserat längs en promenad uppkallad efter böckernas skapare Gösta Knutsson, finns Pelle Svanslös lekplats.

Där smyger sig barnen in i Elaka Måns skjul, klättrar upp i Gammel-Majas domkyrkotorn eller besöker Råttströms konditori.

Om inte detta är nog för att låta sig övertygas om Pelle Svanslös betydelse för Uppsala kan man passa på att besöka Pelle Svanslös-museet, gå på Pelle Svanslös-vandring, se Pelle Svanslös-statyn i stadsparken eller delta i Pelle Svanslös cykeldag den 16 maj.

Själv har jag inte haft någon särskild relation till Pelle Svanslös sedan tidig barndom, då jag förvisso läste böckerna om och om igen.

Och nog torde det vara tack vara dessa som det alltid har funnits något välbekant i konturerna av Uppsala domkyrka och slott, som tornar upp redan på långt håll när man närmar sig staden längs de vida slätter som omger den.

Och visst har även de viktigaste karaktärerna och deras centrala personlighetsdrag etsat sig fast i minnet: den vänliga och rättvisa men godtrogna Pelle, som en dag av misstag somnade i en bil på väg till Uppsala och blev stadskatt och den elake Måns som ständigt retar Pelle, understödd av sina korkade hantlangare Bill och Bull som strängt upprepar allt han säger.

Pelle Svanslös-figurens skapare Gösta Knutsson var radioredaktör, författare och folkbildare.

Han kom till Uppsala för att studera i slutet av 1920-talet och blev ordförande för studentkåren vid universitetet.

Från en liten studio i universitetshuset började hans berättelser om Pelle Svanslös år 1937 sändas som radioföljetong och 1939 publicerades den första boken, "Pelle Svanslös på äventyr", som skulle följas av ytterligare elva.

Pelle Svanslös-böckerna attraherade förutom barnen även vuxna läsare.

Framgångsreceptet bakom denna attraktion var att det blev känt att det bakom varje kattkaraktär låg en verklig Uppsalabo, vilket fick folk att roa sig med att lista ut vem som dolde sig bakom respektive karaktär.

Pelle Svanslös, som Knutsson baserade på en katt i Småland där han tillbringade sina somrar som fått sin svans avbiten av råtta, var ett alter ego för honom själv.

En snäll, intelligent och godtrogen katt som kämpade för att alla skulle få vara sig själv. Knutsson sågs länge i första hand som en älskad sagofarbror, men i biografier som skrivits efter hans död har det lyfts fram att han i samtiden även var känd för sitt civilkurage som bland annat tog sig uttryck i en öppen och orädd kritik av extrema högerkrafter och rasism.

I detta ljus framstår Pelles kamp för att alla bör accepteras också som ett samhälleligt ställningstagande.

I detta sammanhang får också de välkända karaktärerna Måns och hans hantlangare Bill och Bull en ny dimension; Pelles ständiga plågoande Måns verkar plötsligt besitta många drag av tidens diktatoriska ledare som Hitler eller Mussolini, medan hans anhängare Bill och Bull representerar deras följare som överlåter tänkandet till ledaren och själv blint följer order.

De mera harmlösa karaktärerna avspeglar i sin tur verkliga personer i som var aktiva inom universitetsstadens akademiska liv.

Här finns den äldre kattdamen Gammel-Maja, döv av den ständiga klockringningen i sin hemvist domkyrkotornet, som Knutsson baserade på en person med nära anknytning till ärkebiskopssätet i Uppsala.

Liksom den musikaliska snobben Laban från Observatorieparken, en anspelning på den anrika institutionen Musicum intill observatoriet. Director musices Sven E. Svensson som nämns som förebild för denna karaktär hade själv bett Knutsson inkludera honom i berättelsen, något som ett flertal personer gjorde efter hand som böckerna blev allt populärare.

Mera tidlösa än personerna är det akademiska livet och dess fenomen, exempelvis den ständiga kampen mellan studentnationerna – samtidigt lekfull och allvarlig – och skildringen av Katternas Allmänna Sångförening som sjunger in våren på katternas vårbal.

Det är också i samband med berättelsen om katternas firande av Valborg som vi hittar en kulturell referens som anspelar på Finland och den samtida populärkulturen.

Det är nämligen ingen mindre än en finsk tangoorkester med det slagkraftiga namnet Musta kissa som har bjudits in för att stå för dansmusiken på katternas stora valborgsfest.