I orörda vatten, 76 grader nord
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det är isbjörnarnas, valrossarnas och narvalarnas rike vi navigerar oss in i, med djup respekt. Havets lugn, doften av is och ljudet av smältande isflak är total.
Den arktiska sommarnattens ljus skapar en av mina favoritpaletter, från himmelsblå- ljusgul, -ljuslila till en ljus koboltblå färg där himlen möter havet. Det rör mig till tårar, dessa orörda vatten, 76 grader nord på Nordostgrönlands kust.
Det är inte bara detta vackra arktiska landskap, ljuden och dofterna som berör mig. Jag upptas av även av flera motstridiga tankar och känslor.
Dels sköljer tacksamheten och ödmjukheten över mig för att jag, vi i ett internationellt forskarteam, har fått möjligheten att ta oss till vatten som inte studerats tidigare på grund av det årliga istäcket, som nu spruckit upp.
Detta ställs mot det faktum att vi nu med vår blotta närvaro ju i sin tur påverkar denna orörda natur. Att denna miljö med dess karga liv på land och myllrande liv i havet påverkas så otroligt snabbt och omfattande av våra mänskliga handlingar i och med klimatförändring och föroreningar är hårresande och ledsamt.
Kommer vi ens att hinna beskriva djurlivet och förstå detta ekosystem förrän det är borta? Och vad betyder det i sin tur för oss människor?
Vi är på ombord forskningsfartyget RV Maria S Merian längs Nordostgrönlands kust för att under en månads tid studera förändringarna i Arktis marina ekosystem, det vill säga livet under vattenytan. Vi besöker framförallt flera fjordsystem men även bukten Dove bugt som ligger så långt norrut som vi kommer före fastisen breder ut sig i världens största nationalpark, Grönlands nationalpark.
Vår uppgift ombord är att ta prover på djurlivet på bottnen. Och vilka prover sen, otroliga. I flera får vi upp stora sjöstjärnor, svampar och sjöliljor trots att vi med vår provtagning inte täcker en så stor yta. Detta betyder dock att det troligen finns mycket av dessa i just detta område.
När vi sållar igenom våra lerprover är det framförallt maskar av olika storlekar och former som vi hittar. Beroende på hurudan bottnen är, till exempel mer sandig eller gyttjig, lever olika djur på olika sätt. Vi är intresserade att dels beskriva denna mångfald på havsbottnen men framförallt koppla bottendjursamhället till produktionen högre upp i vattenmassan.
Våra kolleger tar prover av såväl planktonproduktionen som den mikrobiella produktionen vid vattenytan, och undersöker sedan vad som sjunker ner mot botten av denna enorma produktion. Vi kallar dessa sjunkande partiklar ”marin snö”. Den utgör maten för djurlivet på bottnen.
Den ”marina snön” består av olika typer av organiskt material, dels av döda planktonceller och planktondjur, framförallt hoppkräftor, men även av dessa djurs bajs. Kollegerna gör även experiment med just hoppkräftorna och räknar hur mycket avföring de producerar. Något av de mindre charmigare forskningen som vi marinbiologer sysselsätter oss med, om än en viktig pusselbit för att förstå vad som sker i ekosystemet.
De förändringar som vi förutspår kommer att ske är att klimatförändringen orsakar en uppvärmning av vattenmassan, ökad avrinning av sötvatten från glaciärer och därmed starkare skiktning, det vill säga uppdelning av vattenmassorna i havet.
Detta gör i sin tur att produktionen vid vattenytan kan tänkas öka men även stanna kvar i de övre vattenmassorna, vilket betyder att just bottendjuren inte kommer att få lika mycket mat som tidigare.
Detta påverkar, tror vi, i sin tur fiskesamhället och i sista hand oss människor som äter fisken. Om vi nått detta så kallade tröskelvärde då denna kaskad av förändringar sätter igång, är något vi tillsammans försöker förstå i vårt forskningsprojekt.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.