I morgon är kanske för sent
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Har du visor, min vän, sjung dem nu! / För nu är tiden då visor ska sjungas, / och den som ska sjunga är du! / I morgon är kanske för sent, min vän. / Så synd om de sånger som aldrig blir sjungna!”
De här raderna i en av Bengt Ahlfors fina visor började ringa i mina öron när jag märkte vad som är temat för inkommande söndag.
Temat är nämligen Besökelsetider. I kyrkohandbokens presentation av söndagens budskap sägs det bland annat att det i livet finns ”vissa tider då enskilda människor och hela samfund på ett särskilt sätt ställs inför avgöranden.”
I mitt föräldrahem fanns en tavla där Jesus sitter uppe på en bergssluttning. Det är kväll, kanske natt. Lägre ner på tavlan syns konturerna av en sovande stad.
Tavlan beskriver den stund då Jesus gråter över Jerusalem, som sover i dubbel bemärkelse utan att inse att staden snart kommer att förstöras. Det här kommer enligt Jesus att ske ”eftersom du inte förstod att tiden var inne för Guds besök.”
Besökelsetiderna i våra enskilda liv och i hela folks liv är enligt Bibeln tider då Gud ger oss en möjlighet att stanna upp, se efter var vi befinner oss och ändra inriktningen av våra liv, ifall vi är på väg bort från Gud, bort från våra medmänniskor, bort från meningen med våra liv. Det kallas omvändelse.
Nyårstiden är som bekant en tid då vi friskt och modigt fattar beslut om att ändra på något i vår livsföring. Under det nya året ska det bli slut med rökningen, sötsaksätandet, soffliggandet! Också annars kan vi vara rätt duktiga med att producera goda föresatser.
Jag har bevarat några små häften med pojkårens dagboksanteckningar. De är anmärkningsvärt likadana. För de flesta januaridagar finns det små anteckningar om hem och skola och kamrater. I februari blir anteckningarna allt glesare och i mars tar de slut. Så går det med våra nyårslöften och beslut. Ofta krävs det någon speciell upplevelse för att vi ska ta oss i kragen och göra verklighet av våra fina föresatser.
Inte sällan kan en livskris av något slag bli en speciell besökelsetid för oss. I patientgrupppernas samtal kan man ofta höra någon berätta och bekänna: För mig betydde den svåra sjukdomen att jag tvingades stanna upp och se min verkliga situation i ögonen. Jag fick se mitt liv i ett nytt ljus. Jag fick märka vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt i livet. Jag kom att få ett nytt förhållande till min livskamrat, min familj, mina vänner. Och någon vågar tillägga: Också till Gud. Sjukdomstiden visade sig vara en besökelsetid. Krisen blev en resurs.
En god kris får man aldrig slösa bort – ett av Winston Churchills bevingade ord.
”Så synd om de sånger som aldrig blir sjungna!” Så synd om de besökelsetider som aldrig blir iakttagna.
Tack för en fin och sann text! Så synd om de besökelsetider som aldrig blev besökta!
Siv Fagerlund