Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Mina tonsiller har opererats bort. Jag har haft kikhosta en gång. Och jag har gått i terapi. Psykoterapi, för att vara exakt. Efter Vastaamoläckan var vi många som räckte upp…
Den här artikeln är exklusiv för ÅU:s betalande läsare.
Våra nyhetspaket ger dig fri tillgång till alla
Åbo Underrättelsers nyheter, reportage och artiklar på webben.
2 kommentarer: “I ett land där depression är en folksjukdom är det irrelevant att tala om skam”
Mika M.K. Reinikainen skrev
Börjar det vara skam för hela samhällsskicket som enligt min mening kan vara en av orsakerna till den enorma psykiska belastningen?
Kvinna, 23 skrev
För mig kändes det extremt kränkande att bokstavligen plöja igenom listorna med hundratals namn på psykoterapeuter för att sen skicka epost med förfrågan att ”har du möjlighet att ge mig psykoterapi?”. Känslan av att blotta sig var fruktansvärd och det gjorde mig ännu mera illamående.
Många psykoterapeuter har dessutom, som du skriver, fel i sina profiler och vad dom erbjuder. Vissa som skriver att dom kan svenska är oärliga då dom inte alls kan svenska och det som kändes värst var att inte få något svar alls på förfrågan. Att bli ignorerad när man mår skit är fel!
Jag skickade förfrågan till 109 psykoterapeuter, endast 18 svarade och endast 2 kunde erbjuda psykoterapi på svenska. Varför jag valde att t.o.m. fråga finskspråkiga terapeuter kan jag inte ens svara på… desperation kanske? För min finska är endast nöjaktig och jag hade inte fått ut något bra av finskspråkig terapi.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.
Börjar det vara skam för hela samhällsskicket som enligt min mening kan vara en av orsakerna till den enorma psykiska belastningen?
För mig kändes det extremt kränkande att bokstavligen plöja igenom listorna med hundratals namn på psykoterapeuter för att sen skicka epost med förfrågan att ”har du möjlighet att ge mig psykoterapi?”. Känslan av att blotta sig var fruktansvärd och det gjorde mig ännu mera illamående.
Många psykoterapeuter har dessutom, som du skriver, fel i sina profiler och vad dom erbjuder. Vissa som skriver att dom kan svenska är oärliga då dom inte alls kan svenska och det som kändes värst var att inte få något svar alls på förfrågan. Att bli ignorerad när man mår skit är fel!
Jag skickade förfrågan till 109 psykoterapeuter, endast 18 svarade och endast 2 kunde erbjuda psykoterapi på svenska. Varför jag valde att t.o.m. fråga finskspråkiga terapeuter kan jag inte ens svara på… desperation kanske? För min finska är endast nöjaktig och jag hade inte fått ut något bra av finskspråkig terapi.