Hur ska detta sluta?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Moraliskt sett kan Ukrainakriget sluta bara på ett sätt: med Rysslands villkorslösa kapitulation. Allt annat innebär en fara för samma krig i större skala, i öppen form mellan Europa och Ryssland.
Vi lever nu mitt i en brytpunkt. Gamla regler upphör att gälla, nya sanningar uppstår. Det sorgliga är att många av de sanningar som nu uttalas av allt från Li Andersson till Jussi Halla-aho på intet vis är nya. Sofi Oksanen är ingalunda ensam om rätten att säga ”vad var det jag sa” – även om hon uttrycker sig mer diplomatiskt än Garry Kasparov och Michail Chodorkovskij.
Det gemensamma för de insiktsfulla sanningssägarna av typ Oksanen, Kasparov och Chodorkovskij är att de sedan länge varit steget före.
Hade vi lyssnat på dem, trott på dem och beaktat dem i beslutsfattandet, ja då hade Europa inte befunnit sig i dagens prekära läge. Men även om sanningssägarna med östbakgrund haft rätt sedan 1989 eller 2014, och även om vi hade lyssnat på dem, hade den breda allmänheten inte varit beredd att leva med de logiska slutsatserna. Vår verklighetsbild var för skev.
Om vi ska låta bli att göra samma misstag på nytt, kanske vi borde lyssna på nytt på dem. Vad säger de idag? Jo, att vi vaknat upp bara halvvägs, för vi pratar om kriget som om det vore mellan Putin och Ukraina.
Dels står Ryssland tydligt och klart bakom Putin, på ett så hårresande sätt att vi har svårt att förstå det. Dels är Ukraina bara en etapp i en helhet, där Putin ”rättar till” Gorbatjovs och Lenins misstag.
Logiken? Sannolikt tänkte Putin ungefär så här, då han befallde den ryska armén till anfall: ”Det gick ju bra med annekteringen av Krim och Donbass 2014; säkert lyckas vi också med Ukraina”.
Den enda logiska följden därav blir att Ryssland på inga villkor får lyckas med Ukraina, för då har vi Moldavien, Baltikum, Polen, kanske Finland härnäst.
Att läsa hur politikerna i Europa tänkte 1933-45 är lärorikt idag. Förstås är vi i Finland upptagna av att se till att vi hastigt och lustigt blir Natomedlemmar, men det är bara finländskt navelskåderi. Den stora frågan handlar om hur Ryssland ska hanteras av hela Europa och USA – före, under och efter Putins fall.
Navalnyj löser inte problemet med den skeva ryska självuppfattningen. Hade von Stauffenberg lyckats med sitt Hitler-attentat 1944, vete fåglarna hur det hade gått med den tyska självrannsakelsen. Hade Tyskland gått med på demilitarisering och krigsskadestånd?
Parallellerna till Tyskland 1933-45 har sina brister, påstås det. Nu finns det atomvapen och internet, och folk reser hela tiden.
Sant, men våra möjligheter att påverka en bevisligen extremt aggressiv och synnerligen irrationell tyrann är såviså begränsade, vad vi än gör. Och vad internet beträffar, är det inte mycket till tröst.
Den breda ryska allmänheten är lika hjärntvättad som den tyska var under Hitler. De tror på fullaste allvar på det som tutas i dem, hur galet det än är.
Att folk reser mer än vid andra världskriget är däremot en fundamental skillnad. Mängden familjer i Europa (inbegripet Ukraina) med kopplingar till Ryssland är stor. För dem är lidandet större än för de flesta andra, men de kan också vara källan till förståelse för hur man bäst går vidare.
Hade min salig mormor levt idag, hade hon med all rätt använt sitt standarduttryck ”hur ska detta sluta?”.
Klart att jag inte vet det.
Men läget blir inte stabilt förrän i Europa bosatta personer med ukrainsk migrationsbakgrund igen har lust att resa till S:t Petersburg och beundra konstverken i Eremitaget. Och det lyckas föga förrän Ryssland betalat för vad de förstört i Ukraina.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.