Förflytta dig till innehållet

Hur jag hamnade i feelgoodträsket

Den omedelbara orsaken till att jag började lyssna på feelgoodböcker om kvinnor som vid ett vägskäl i livet startar ett konditori, en bokhandel eller ett hotell, är att jag tröttnade på seriemördare och inte längre kunde skilja på alla fiktiva poliskommissarier som den nordiska deckarboomen avlat fram.

Men roten till allt är att jag inte längre är den läsare jag en gång var, en som bar hem tunga kassar med blandade böcker från biblioteket och läste dem alla från pärm till pärm.

Det är inte så att jag slutat bära hem böcker från biblioteket, men det har hänt något med uthålligheten i läsandet.

Under lyckliga stjärnor händer det sig att jag läser alla böcker från pärm till pärm, men ganska ofta får jag bära tillbaka alla olästa vid förfallodagen.

Det känns varje gång som ett svek, mot den läsare jag en gång var och mot bibliotekssystemet, som så generöst beställt och plockat fram böckerna.

Det är inte bara jag som har det så här, vet jag. Det är väl något med alla distraktioner runtomkring, något med den totala medelålderströttheten och något med alla bokstäver som väller in under en arbetsdag.

Eftersom jag dessutom är en sådan som inte tålmodigt kan läsa två sidor i taget och fortsätta följande dag, utan helst vill läsa hela böcker på en gång, blir det också en fråga om att väga timmar av stillasittande mot timmar av rörelse.

Därför har lösningen blivit att lyssna på böcker, eftersom det går att kombinera med promenader, trädgårdsarbete och tågresor.

En påskhelg lyssnade jag på Lydia Sandgrens Augustprisbelönade Samlade verk medan jag kämpade med att glesa ut en gammal vit syren. Mot kvickroten på min första odlingslott hjälpte bara Jan Guillou och jag plockar gärna lingon i sällskap av Håkan Nessers melankoliske kommissarie Gunnar Barbarotti.

För mig fyller ljudlyssnande egentligen två olika funktioner. Det finns ljudböcker jag lyssnar på istället för att läsa en bok och ljudböcker jag konsumerar för att tömma skallen ungefär som andra konsumerar film eller teveserier.

Det är inte konstigt att mängden feelgoodböcker vuxit i takt med att allt fler konsumerar sina fiktiva berättelser i ljudform.

Genren har allt det som gör att en historia fungerar bra i ljudform: en huvudperson det är lätt att identifiera sig med, ett begränsat persongalleri, ett driv framåt, klara vändpunkter och ett lyckligt slut. Ett slags sagor för vuxna, helt enkelt.

I fysisk form har böckerna ofta hubbabubbafärgade omslag med titlar som ser ut att vara skrivna i tandkräm, men det är fel att avfärda historierna som banala.

Personskildringarna är ofta minst lika komplexa som i mer höglitterära verk och böckernas kraftfält finns i relationerna mellan människorna. Det jag ofta reflekterar över är däremot att historierna utspelar sig i ett varsomhelst och närsomhelst där varken samhället eller historien spelar någon roll.

En sidohobby där jag klafsar runt i feelgoodträsket har därför blivit att samla på historier som på något sätt involverar offentliga inrättningar eller myndighetspersoner, för det händer inte ofta.

Varje gång en tjänsteman kliver in i handlingen i en feelgoodroman, om det så handlar om att en mobbande klasskamrat från högstadiet dyker upp i skepnad av en skurkaktig näringslivschef, jublar jag lite inombords. Den roman där det lyckliga slutet inbegrep en möjlighet att söka om EU-bidrag fick ett extra plus i kanten.

Det här säger säkert mer om mig än om böckerna, men efter en sommar i feelgoodträsket tänker jag att man kan lära sig något av allt, även av feelgoodböcker med hubbabubbafärgade omslag.

Läs fler kolumner av Siv Sandberg här

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter