Hoppet på Biskopsgatan
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Så var det sett på stan. En klunga ungdomar fashionabelt klädda i sopsäck. Ett säkert tecken på att hösten är här och ett löfte om att trots av naturens oundvikliga dvala piggnar Biskopsgatan till.
Gatan och korridorerna fylls av liv, hopp, och glädje. På kvällarna pigga och på morgnarna sega tittar de nyfiket omkring sig, letar sin föreläsningssal, jaget, sina vänner, de rusar och yrar. Förundrade över den nya värld de träder in i.
Studenterna i dag lever i en helt annan värld än jag gjorde för dryga femton år sedan. Trots finanskrisen, åtnjöt vi ett visst hopp om att allt ordnar sig. En lång tillväxtperiod höll synen på framtiden relativt ljus. Vi kan inte säga samma sak om de senaste åren som tydligt visat hur även vår framtid kan påverkas av oväntade händelser och autoritära ledares nyck.
Först kom en pandemi som visade sårbarheten i våra hälsovårdssystem och vår dödlighet – men även vår otroliga anpassningsförmåga. När väl pandemin börjar avta anfaller Putin Ukraina. Osäkerhet och rädsla väcks under de första dagarna och håller fast ett bra tag. Men även här kan vi vara förhoppningsfulla då Europa snabbt enades för att stöda sin granne.
Dessa är knappast de enda tråkiga ”grejerna” som kommer att ske för vår och studenternas generation. Vi lever i en tid som kännetecknas av en stor osäkerhet. Vi har pumpat så mycket koldioxid i atmosfären och gifter i naturen att vi inte vet hurdan framtiden blir. Kommer vi att kunna odla de grödor vi gör i dag? Kommer vi att se arter som i dag är vanliga försvinna? Hur stor del av jorden kommer människan att kunna leva på? Finns det utrymme för alla? Kommer vår demokrati att kunna hantera de inkommande stötarna?
Dessa studenter kommer att tampas med de problem vi spekulerar kring i dag. Det är inte ett enkelt arbete. Men det är ett arbete som vi oundvikligen har framför oss. Det är dessa problem som vi inom universiteten också försöker förstå så att nästa generation experter har färdigheter och kunskap nog för att själva arbeta kring frågorna och fördjupa den kunskap som skapas idag.
Men för att kunna förstå dessa problem så måste vi även kunna tänka kritiskt kring det vi vet. Det betyder inte att kritisera för kritikens skull, utan att förstå begränsningar och styrkor i de sätt på vilket man tar fram kunskap. Det betyder att kunna åskådliggöra antaganden som vår förståelse av ett fenomen bygger på.
Det tar dock tid och liv att kultivera dessa förmågor. Vi lär oss inte dem ur böcker eller tidskrifter – trots att de stöder processen, utan genom diskussioner och erfarenheter. Förmågorna är inte enbart grundade i substanskunnande, utan i ett förhållningssätt till kunskap. Vilka kunskapens byggstenar är och hur stadigt är de radade.
Den nya värld vi har framför oss kräver att vi förstår varandra, vår omgivning och kan anamma ny information snabbt och föra en diskussion även med någon som inte delar vår åsikt. Det är dessa bildande förmågor som studenterna kommer att lära sig under sina följande år och som de förhoppningsvis kommer att bära med sig hela sitt liv.
Mitt hopp finns hos de spralliga sopsäcksklädda typerna som yrar omkring i Åbo de närmaste veckorna. Det kommer att vara många nya upplevelser, många frustrerande kurser och för samtliga en ögonöppnande insikt att förstå att de faktiskt inte kan allting.
Men de har tid hela livet att lära sig.
Här kan du läsa fler kolumner av Johnny Långstedt.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.