Hoppet i en däckstol — och hoppet som stärker oss
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
För mer än tjugo år sen fick min hustru en trädgårdsstol i födelsedagspresent av sin make. Det handlade om en tung och stadig vilstol i hardwood, en så kallad däckstol.
Däckstolen var troligen ursprungligen tänkt att vara tung för att den skall kunna stå stadigt på ett fartygsdäck också när det gungar.
Min tanke var förstås att husets mor skulle få sätta sig ned i den sköna stolen och bara vara.
Halvliggande i en trädgårdsstol vackra sommardagar skulle hon få drömma sig bort, och låta sig föras iväg, kanske på molnens färd över en klarblå himmel.
Det är en upplevelse jag gärna unnar alla att någon gång få uppleva, inte minst min lagvigda. För hustrun har det ännu inte blivit riktigt så.
Det har visserligen visat sig att stolen är av ett mycket starkt material. Varje sommar har den tagits fram och stått i trädgården i ur och skur. Den är fortfarande lika stadig som när den var ny, också om den med tiden fått en allt gråare patina.
Platsen där den står är solig och synlig. Och där står den. Men var är dess innehavare?
Det har visat sig att de stunder då hustrun slagit sig ned för att vila kan räknas på en hands fingrar.
Däremot utnyttjade våra döttrar den mera flitigt under några tonårsår. Och idag är det närmast besökande barnbarn som intar platsen.
Om nån i vår pensionärsduo nu någon gång sitter där, så är det väl närmast ”husets herre”.
Har alltså gåvan varit förgäves? Så vill jag inte se det.
Till hustruns natur tycks nu en gång för alla höra, att det är svårt att sätta sig ned och bara vara så länge det finns något i hemmet, i hushållet eller kring stugan, som ”borde göras”.
Riskerar då inte vilstolen bli ett hånfullt spott i ansiktet? ”
”I praktiken kommer du aldrig att få ro att använda mig”, tycks den stå där och säga. Men jag ser något annat.
Så länge den står där kan jag hoppas att hustrun en dag skall inta platsen.
Det känns bra. Och hos stolens innehavare kan stolen påminna om en möjlighet till, och ge näring åt ett hopp om, en skön stund – någon gång.
Jűrgen Moltmann var en av de viktigare tyska teologerna på 1900-talet.
Redan på 1960-talet utgav han en bok med titeln ”Hoppets teologi”. Huvudpoängen låg i den roll hoppet spelar i våra liv, som enskilda och som samhälle.
Han ville fånga in våra möjligheter att uppfatta tillvaron som gudomlig, just genom de stunder av hopp som stärker oss och för oss vidare i vardagen.
Gud är påtagligt närvarande där hoppet lever, underströk han. Gud kan då uppfattas som levande, helt konkret – i det som ger näring åt ett sådant hopp.
Kanske kan då också en gammal däckstol fungera på det här sättet? Så tänker jag och konstaterar: vilstolen får fortsätta att stå där den står också kommande somrar.
5.10.20 kl. 15.15: I kolumnen uppgavs tidigare att Moltmann skulle vara är död. Det är fel. I den höga åldern av 94 år lever han fortfarande.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.