Högern vill passa på att klämma åt löntagarna
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Högern vill hålla ihop sin regering till nästan vilket pris som helst. Denna sommar har visat att det priset är högt – för hela samhällsklimatet. Det talas mycket om att kittet som ändå håller ihop paketet beror på den ekonomiska politiken.
Men de borgerligas stora momentum gäller framför allt arbetslivet. Eftersom regeringen Orpo har inlett minst sagt svajigt och är några principfasta värdeliberala högerpolitiker ifrån att falla kommer den troligtvis att inleda med arbetslivsfrågorna. Alternativet, en blåröd regering, skulle nämligen kunna hitta kompromisser i ekonomi, men vi i arbetarpartiet SDP skulle aldrig gå med på sådana arbetarfientliga skrivningar som finns i nuvarande regeringsprogram.
Högern vill göra det lättare att säga upp anställda, möjliggöra att första sjukdagen blir utan lön trots att frågan kunde lösas med krav på läkarintyg, göra det lättare att anställa folk på viss tid trots att vi redan har för mycket av atypiska arbetsförhållanden, skära i arbetslöshetsersättningen, se lokala avtal utan förtroendeman, begränsa strejkrätten och se till att kollektivavtalens möjligheter begränsas på ett sätt som skadar kvinnodominerade yrkens lönenivåer. Därtill har söndagstillägget varit på tapeten utanför programmet.
Regeringen hänvisar till andra nordiska länder, men gör det på ett sätt som är att plocka russinen ur kakan. Varje nordiskt land har arbetsmarknadssystem som delvis påminner om varandra, men som också utgör unika helheter. Nu vill vår regering ta i bruk endast arbetsgivarsidans önskade element från övriga Norden. Och då försvinner balansen.
Sannfinländska väljare kommer att bli besvikna då de märker hur löntagarna påverkas helt konkret. Sannfinländarna vill framstå som en stark försvarare av ”den vanliga finländaren”. Men de går samma väg högerut i arbetslivsfrågor och ekonomisk politik som det övriga internationella högerpopulistiska fenomenet.
I Europaparlamentet samarbetar den moderata högern allt mer med den radikalare högern, senast i frågan om naturrestaurering. I USA är det sedan länge uppenbart att Trump inte vinner förtroende genom att ens låtsas stå för fackliga rättigheter, tvärtom. Och i Sverige och Finland samarbetar övriga högern allt mer med SD respektive Sannfinländarna för regeringsmakt. Populisternas enda egentliga krav gäller bensin och invandring. På de punkterna får de sin vilja igenom, speciellt vad gäller invandringen.
Därtill bromsar de klimatpolitiken. Detta i en tid då juli blev den hetaste månaden i mätningshistorien. Klimat- och miljöpolitiken är ett område som blir viktigare för var dag och där Samlingspartiet skulle ha större samsyn med oss socialdemokrater än med Sannfinländarna. Det skulle också gynna investeringar.
Vad gäller förutsättningarna för en blåröd regering vill jag säga så här: i skenet av denna skandalsommar borde det finnas en större ömsesidig ödmjukhet i eventuella förhandlingar om hur ekonomin ska balanseras.
Märk väl: ömsesidig.
Det röda inslaget skulle innebära att mer än ekonomin får stå i fokus, eller att ekonomibegreppet vidgas. Utan ekologisk hållbarhet totalhavererar nämligen även en balanserad ekonomi fullständigt på sikt. Jag befarar dock att detta förblir spekulationer, att högern håller ihop för att få försvaga fackets och löntagarnas ställning permanent.
De försöken kommer arbetarna inte att godkänna med en axelryckning. Om regeringen klarar höstens första prövningar kan det bli stor uppslutning på barrikaderna i vinter.
Här kan du läsa fler kolumner av Johan Kvarnström.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.