”Herre Gud!”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
… ska man inte säga, (eller bara när man ber). Så har många lärt sig hemma eller i skriftskolan. För ”du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn” (2 Mos 20).
Läser man Bibeln i original (2 Mosebok på hebreiska) kan man bli lite förvånad. Någon ”Herre” finns nämligen egentligen inte i den texten (ej heller på många andra herre-ställen.)
Vad har hänt? Jo, i många verser i den hebreiska Bibeln, där våra översättningar visar ordet ”Herre”, står på hebreiska gudsnamnets konsonanter ???? - det vill säga "JHWH". (Hebreiska skrev man ursprungligen med bara konsonanterna. Vokalerna fick läsaren fylla i själv)
För att undvika att ens i misstag ’missbruka gudsnamnet’ började judarna redan i antiken läsa ordet ”adonaj”, herre, på de ställen där gudsnamnets fyra bokstäver (tetragram = 4 bokstäver, på grekiska) dök upp i texten.
När man senare lade till vokaltecken skrev man ”adonaj”-ordets vokaler in i JHWH-konsonanterna. (Kristna, som då inte var så bevandrade i hebreiskan, läste sedan gudsnamnets konsonanter med adonaj-ordets vokaler. Det blev då till JaHoWaH. Jehova. Som alltså är ett missförstånd. Hur namnet har uttalats ursprungligen vet man inte helt exakt. Kanske Jah-veh. Eller något ditåt.)
Det finns en intressant teori att själva gudsnamnet egentligen härmar inandningens (jah) och utandningens (weh) ljud. Då sku det betyda att Guds namn finns i vår andning.
Att det alltså alltid finns på våra läppar (eller i våra näsborrar), från vårt första andetag till vår sista suck. Och alla andetag däremellan.
Man kan till och med påstå att det är Guds "ande" som är vår andning. Så berättas det till exempel i den andra skapelseberättelsen: ”då formade ’Herren’ (JHWH!) Gud människan av jord från marken och blåste in liv (nishmat chajjim: livets andedräkt) genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.” (1 Mose 2)
Teologiska spetsfundigheter? Kanske.
Men smaka lite på hur gudsbilden skulle förändras om man inte så ofta (och uteslutande) skulle tala om Gud som en dömande, dominerande herre, som tronar fjärran över molnen. Tänk om kanske just detta "förherrligande" (!) i grunden är ett missbruk av Gudsnamnet.
Tänk om vi skulle tala mera om en Gud som är så nära, livgivande och oumbärlig som vår egen andning?