Förflytta dig till innehållet

Har pandemin orsakat en ny pandemi – av ensamhet?

Två unga kvinnor

Människor har tvingats isolera sig och drastiskt minska på sina sociala kontakter för att minska smittspridningen, vilket i sin tur har ökat och förvärrat ensamheten.

Många unga spenderar stora delar av dagen framför en skärm och förlorar den viktiga sociala kontakten som de annars skulle få i skolan.

De äldre däremot har blivit tvungna att minska kontakten med släkt och vänner för att undvika att bli smittade av det farliga viruset. Allt fler känner ångest, oro och depression av att vara ensam.

Redan före coronans uppkomst pratade man om ensamheten som den nya folksjukdomen. Peter Strang, professor i palliativ vård och forskare i ensamhet, menar att en ofrivillig ensamhet kan orsaka en kronisk, lågintensiv stress i kroppen.

Denna stress är en biologisk varningsklocka som härstammar från långt tillbaka i tiden, en tid då människan var beroende av att leva i flock för sin överlevnad. Varningsklockan uppmanar oss att söka upp flocken, där vi är trygga och säkra och har en större chans att överleva.

Den långvariga stressen i kroppen som vårt varningssystem orsakar kan i sin tur ge upphov till högt blodtryck och inflammation i kroppen, vilket i värsta fall kan öka risken för hjärtinfarkt, stroke och demens.

Ensamhet kan också ge oss ökad smärta i kroppen och till och med vara farligare än rökning. Ensamhet är alltså inte något som bara påverkar oss psykiskt, utan kan också vara farligt för vårt fysiska välmående.

När man inser de olika följderna av att vara ofrivilligt ensam är det inte längre lika svårt att begripa hur ensamhet kan bli en ny folksjukdom. Strang menar att vi ännu är i början av att förstå hur ensamheten påverkar oss – vi har en lång väg att gå för att kunna förstå den fullt ut.

Ensamhet är ett stigmatiserat och nästan skamfullt ämne. Många vill inte medge att man är ensam, även fast vi alla upplever den känslan någon gång i livet.

Denna skam kan också bidra till mera ensamhet, då man kanske ogärna vill berätta åt andra att man känner sig ensam även om samtalet kunde minska ensamheten enormt.

Kan ett första steg till att minska ensamheten vara att vi avstigmatiserar den, och därmed göra den lättare att prata om?

Genom diskussion kan vi bekräfta varandra, se och förstå varandra. Minskar stigmat kring ämnet kan vi lättare söka hjälp och hitta lösningar som kunde minska den ökade ensamheten som sker i samhället.

I Storbritannien är ensamheten så omfattande att man har tillsatt en ensamhetsminister för att ta itu med problemet. Kanske detta är något som Finland också kommer att behöva göra i framtiden? I dagens samhälle hyllar vi dem som är självständiga. Vi borde dock vara medvetna om vad detta kan leda till; en ökad stigmatisering kring ensamhet och fler som känner skam över att man inte klarar sig på egen hand.

Därför borde vi också fokusera på hur viktig den sociala tillvaron är för att vi ska må bra. Det är inte bara obehagligt att känna sig ensam, det kan också orsaka kroppsliga påföljder.

Coronapandemin har lärt oss att bättre inse hur mycket vi behöver varandra, hur viktigt det är att få träffas i det verkliga livet och inte enbart på sociala medier.

Nästa gång du funderar på en vän eller en morförälder, ta kontakt med dem och umgås, på ett coronasäkert sätt!

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *